Veckans låt med Neil Diamond, del 1

Har precis fastnat för låten Pretty amazing grace med Neil Diamond, mannen som skrev låtar till Monkees och som fått sina låtar inspelade av alla stora artister. Pretty amazing grace är hur som helst svindlande vacker med stråkar som smeker i bakgrunden. Numera har hans basröst blivit så djup att han på If I don’t see you again på senaste albumet Home before dark låter alltmer lik Johnny Cash, som förresten spelade in Solitary man i slutet av sin karriär.

Neil Diamond är alltså mannen bakom Monkees största hits I ’m A Believer och A Little
Bit Me, A Little Bit You. Han skrev också Kentucky Woman med Deep Purple, Red red wine med UB40 och The Boat That I Row med Lulu. För att inte tala om Elvis Presley som gjorde sin tolkning av Sweet Caroline eller Urge Overkill som spelade in Girl, you’ll be a woman soon som var med i Quentin Tarantinos film Pulp fiction.
Neil Diamond föddes för 55 år sedan som Noah Kaminsky och växte upp i Brooklyn. Första hitlåten skrev han till Jay And The Americans 1965, en topp 20-låt som hette
Sunday And Me. Neil Diamonds första egna hit var Solitary Man. Sedan kom de riktigt stora succéerna som Cherry Cherry, Sweet Caroline, I Am… I Said, Cracklin’ Rosie
(som låg etta på Kvällstoppen 1970) och Song Sung Blue (melodin stulen från
Mozart).
Han medverkade i The Bands avskedskonsert i San Francisco 25 november 1976 och
var följaktligen med i filmen The Last Waltz. Han sjöng med Barbra Streisand i
duetten You Don’t Bring Me Flowers och fick en Grammy. Skådis var han också i
The Jazz Singer, fast det gick inget vidare.
Robbie Robertson i just The Band producerade och skrev låtar med Neil Diamond på
LP:n Beautiful Noise.
Men trots allt detta har Diamond under långa perioder av sin karriär inte ansetts fin nog, Över hundra miljoner sålda album till trots. En något bitter Diamond kommenterade detta i tidningen Q för ett par år sedan:
– Jag har sålt mer plattor än alla andra utom kanske Elvis. Jag drar mer
människor än Bruce Springsteen i alla amerikanska städer, kanske i världen. Ändå
är jag rätt anonym. Jag vet inte om det är en välsignelse eller en förbannelse
men så är det.
1973 beskylldes Neil Diamond för att vara pretentiös. Det var då han skrev
filmmusiken till Jonathan Livingstone Seagull. Han berättade i Family Weekly att
religionen uppenbarade sig för honom under komponerandet. Det ringde nämligen på
dörren och där stod en ung kille från Hare Krishna och ville pracka på Diamond litteratur. Han blev inbjuden:
– Jag bad honom läsa manuskriptet till filmen och frågade vad han tyckte. Det
slutade med att vi jobbade ihop i sex veckor. Han ville att jag skulle åka till
Indien med honom och sitta i en grotta. Jag sa att det lät toppen och jag skulle
verkligen vilja det, men nu var jag tvungen att skriva klart. Jag gav honom en
flygbiljett och han åkte iväg och jag gjorde klart musiken.

Del 2 om The Monkees kommer i morgon!