Hur dum får man bli?

Nu när cd-skivorna ligger i dödsryckningar blir jag nostalgisk och tänker på när jag köpte mina första cd, när det nu var, kanske mitten eller slutet av 80-talet. De lät väl så där i början men det var så enormt skönt att slippa knastret, något jag alltid hatat med vinylskivorna. Man kunde köpa en en sprillans ny Doors-skiva och redan från början fanns det knaster och kanske till och med något hack. Så cd-n var välkommen trots ljudnördarnas protester, kliniskt ren från oljud liksom. Trodde jag.
En av de första plattorna jag köpte var en hiphop-skiva som jag inte ens minns titeln på nu. Men in med den i cd-spelaren och så njuta av ljudet. Men…vad är det som låter….det är fanimej knaster…det är ju inte möjligt…det är ju tekniskt helt uteslutet….men likt förbannat….det knastrar. Så jag ringde min tekniske polare som blev helt tyst, för att inte säga sjukligt stum, på andra sidan luren.
– Det är inte så att de liksom lagt på knaster i låten, det ska vara så, låta som en vinyl, frågade han försiktigt som om han talade med en man som sakta höll på att mista förståndet. Eller som var helt blåst.
Jo, så var det. Visst kände jag mig dum, som en idiot. Å andra sidan fanns det inget knaster i cd-skivan. Lycka. Det var till och med häftigt med pålagt knaster. Hehe.