Ironi och förakt

Var och såg Henrik Schyffert på Chinateatern igår, hans ”The 90s – ett försvarstal”. Han inleder med att säga ”Välkomna” och tecknar citationstecken i luften, en perfekt beskrivning av sig själv, ironikern. Det blir 1 timme och 40 minuter gapflabb men också mycket allvar om att bli vuxen: ”Jag är närmare min första höftledsoperation än min första fylla”, skämtar han. Det är en uppgörelse av den totala vägran att ta ställning ens mot massgravar på Balkan och det ständiga ironiserandet av allting så att till och med frågan ”Har du jeans idag?”, skapar osäkerhet.
Själv funderar jag på om problemet med Schyffert och kompisarna i Killinggänget var ironin och all trendängslan eller om det var så att humorn ibland övergick i ett förakt, kanske inte för svaghet, men närapå.
Själv minns jag att jag var med i Spermaharen och det handlade om att jag skulle starta ett nytt modemärke. Det var självklart ironiskt och mina kompisar sa att det är ju bara att njuta av att de skriver om mig. Men polarna kanske också var ironiska.