Annons

Kunglig historia

Dick Harrison

Dick Harrison

Den här dagens blogg tillägnas Kalmar. Få svenska städer har haft lika stor betydelse för vår historia – kunglig såväl som icke-kunglig – som denna.

Det finns fantasifulla spekulationer om att staden har ett ursprung som söker sig tillbaka till järnåldern, men både de skriftliga och de tillgängliga arkeologiska källorna låter oss inte komma längre än till början av 1200-talet, då en stadsbebyggelse började växa fram mitt emot det nuvarande slottet. Medeltidens Kalmar var halvcirkelformat med en radie på cirka 500 meter. På 1230- och 1240-talen expanderade staden hastigt i takt med att riksmakten konsoliderades. Kalmar blev det svenska rikets sydöstra utpost, ett bålverk för kungamakten och en kraftfull gränsbastion mot Danmark. I mitten av århundradet byggdes en stor kyrka, helgad åt Sankt Nikolaus, som till slut var omkring 75 meter lång och nästan 40 meter bred, samt ett dominikankonvent för bröder. Ett systrakonvent tillkom år 1299. Dessutom fick staden tidigt en egen domstol, ett sigill och en fogde. Omkring 1300 omgärdades bebyggelsen av en krenelerad stadsmur med halvrunda torn på 50–60 meters avstånd från varandra. (Dessvärre revs både kyrkan och muren på 1600-talet, då staden flyttades till Kvarnholmen.)

De första Kalmarborna dyker upp i källorna på 1250-talet. Redan 1231 kan vi läsa om ”Volmar från Kalmar” i en notis om rådmännen i Riga. År 1252 uppmanades Berthold, en lekbroder i Dominikanorden, att flytta från Kalmar till Skara. Den förste kände borgaren i staden, Herman Buccha, var tysk och hade ingifta släktingar i Lübeck. Uppenbarligen var många av stadens invånare under den första tiden tyska handelsmän, nära knutna till Hansan.

Mer än något annat framgick Kalmars betydelse av att centralmakten, under Birger jarl och hans söner, valde att satsa på stadens försvar. Liksom i Stockholm – som växte fram samtidigt, på ungefär samma sätt – byggdes ett magnifikt slott. Till skillnad från den medeltida staden står slottet fortfarande kvar på samma plats, och delar av byggnaden kan än idag spåras till högmedeltiden. Dess äldsta del utgjordes av ett torn, sannolikt rest redan under decennierna kring 1200, som revs ett par sekler senare, när det blivit onödigt. Slottet fick en tio meter hög ringmur av kalksten med sex torn, troligen försedda med skyttegång och murtrappor. Det västliga Kuretornet med vindbrygga, som fungerade som huvudport mot staden, var mer än tjugofem meter högt och rymde sex våningar.

När Birger jarl och hans söner lät bygga borganläggningen i Kalmar ansträngde de sig mer än vanligt. Och slottet fungerade. När svenska och danska kungar drabbade samman i krig under påföljande sekler försattes Kalmar regelbundet i belägring, men slottet var militärt sett ointagligt. Det kunde visserligen betvingas genom svält, men inte stormas.

Redan på 1200-talet var Kalmar scen för kungliga ceremonier och diplomatiska möten på toppnivå. År 1276 gifte sig kung Magnus Ladulås med Helvig av Holstein i staden. 1397 kröntes Erik (”av Pommern”) till unionskung här, varav namnet Kalmarunionen. Med sina cirka 3 000 invånare var Kalmar på 1300- och 1400-talen det svenska rikets näst största stad, efter Stockholm. (Visby var större, men Gotland var en osäker besittning som den svenska kungamakten vid denna tid sällan behärskade.)

Men varför allt detta snack om Kalmar? Av personliga skäl. Jag tar nu ett par dagars paus från den här bloggen eftersom jag och min fästmö Katarina om några minuter sätter oss i bilen för att köra till Kalmar.

Målet för resan är slottet och dess slottskyrka. Den senare invigdes 1592, en skapelse av Johan III, som skall ha en hel del av äran för att hela slottet idag ser ut som det gör. Det var i denna slottskyrka som Gustav II Adolf och hans tillkommande Maria Eleonora av Brandenburg år 1625 bevistade den tacksägelsegudstjänst som inledde den blivande drottningens vistelse i Sverige. Deras bröllop firades en tid senare i Stockholm. Då var det krig på Östersjön och Kalmar hölls i ett järngrepp av pesten. Om inga nya epidemier, krig, eller annat oförutsett elände drabbar oss kommer Katarina och jag att gifta oss i Kalmar slottskyrka i morgon.

Och för så lovvärda syften får bloggandet ta en liten paus…