Annons

Kunglig historia

Dick Harrison

Dick Harrison

En kommentator undrar om man kan få veta något om Kristofer av Bayern, en av våra mer anonyma kungar i regentlängden. Och visst kan man det. Här är en snabbkurs!

Kristofer tillhörde den i europeisk historia vittberömda ätten Wittelsbach, samma ätt som, via en annan släktgren, regerade Sverige under stormaktstiden och då brukar kallas den ”pfalziska ätten”. Wittelsbach var en bayersk dynasti som under medeltiden även tog makten i delar av mellersta Tyskland, i områden som gick under benämningen Pfalz. Stormaktstidens kungar (Karl X Gustav och hans ättlingar) tillhörde grenen Pfalz-Zweibrücken. Kristofer stammade från Oberpfalz i norra Bayern (som han började härska över 1443, efter det att han blivit nordisk kung). Han var son till hertig Johan av Oberpfalz och Katarina, syster till den förre nordiske unionskungen Erik (av Pommern). Det var detta släktband som gjorde att det danska riksrådet började intressera sig för honom som en potentiell ersättare för den alltmer besvärlige Erik. Den 28 oktober 1438 erbjöd de Kristofer, som då var i 22-årsåldern, att bli kung.

Kristofer erkändes som kung av Danmark 1440, kung av Sverige 1441 och kung av Norge 1442. Kröningen till svensk kung ägde rum i Uppsala domkyrka den 14 september 1441. Han gifte sig med den tyska furstedottern Dorothea av Brandenburg år 1445. Dessvärre fick Kristofer ingen längre tid på sig att utveckla sin regim. Han avled redan i januari 1448, under en vistelse i Helsingborg, vid 31 års ålder. Allt tyder dock på att Kristofer ytterst syftade till att återskapa den starka kungamakt som försvunnit när de nordiska riksråden gjorde sig av med kung Erik. Vid trontillträdet tvingades Kristofer acceptera en hård kungaförsäkran, i vilken han avstod från mycket inflytande till förmån för riksråden, men genom skicklig diplomati och hänsynslös realpolitik – han svek gärna löften till besvärliga stormän, när det passade honom – återuppbyggde han steg för steg den kungliga maktpositionen under 1440-talet. Dessutom undvek han att irritera de tyska hanseköpmännen och de inhemska borgarna. Han var försiktig med gästningar och skattepålagor, för att undvika missnöje i allmogeleden.

Till Kristofers viktigaste handlingar hör nedkämpandet av ett stort bondeuppror i Danmark på sommaren 1441 och stadfästandet av en ny landslag i Sverige. Det senare skedde i maj 1442. Kristofers landslag var sedan gällande lag i riket ända till 1736. Till en början användes den parallellt med Magnus Erikssons lag, men efter 1608 (då Karl IX lät trycka den) var den allenarådande.

Efter Kristofers död ägnade sig hans svenske motståndare Karl Knutsson åt att med livlig energi spy galla över honom i Karlskrönikan. Här framställs Kristofer som en vedervärdig, fetlagd, svärande nattsuddare. Folk skall ha kallat honom ”barkakonung”, eftersom de tvingades baka barkbröd på grund av de dåliga tiderna. Det faktum att missväxt resulterade i svält på 1440-talet kan dock knappast läggas kungen till last. Kristofers största politiska och militära misslyckande var i stället expeditionen till Gotland 1446, som syftade till att tvinga bort den avsatte unionskungen Erik från ön. Erik och hans sjörövare var ett gissel för hela Östersjöns handelssjöfart. Kristofers krigståg slutade med förhandlingar i Västergarn och stillestånd, som inte förändrade maktsituationen nämnvärt.

På grund av Karl Knutssons hatpropaganda har Kristofer fått ett orättvist dåligt rykte i traditionell svensk historieskrivning, något som har förändrats först på 1900-talet.