Annons

Kunglig historia

Dick Harrison

Dick Harrison

I gårdagens blogg redogjorde jag för de motstridiga traditioner som för ett par sekler sedan kämpade om minnet av Magnus Ladulås. På 1200-, 1300- och 1400-talen var han en kontroversiell monark, vars historia hade helt olika former beroende på vem som berättade den. Att jag kom att tänka på Magnus berodde, som jag skrev i bloggen, på den historiedag i Jönköping som jag bevistade i tisdags.

Men vi behöver inte söka oss ända till 1200-talet för att finna monarker vars historiska minne har varit föremål för kamp. Det blev uppenbart i onsdags, när jag var moderator på ett symposium i Svenska Akademiens lokaler om Jean Baptiste Bernadotte, arrangerat av Franska Institutet. I panelen satt Herman Lindqvist (som talade om Bernadottes karriär innan han blev kung), Olof Sjöström (som talade om kungens ekonomiska insatser för Sverige) och Jean-François Berdah, en professor från Toulouse som talade om Bernadottes lyckosamma utrikespolitik. Alla tre föredragshållare hade en positiv bild av Karl XIV Johan och hans historiska insatser, trots att de berörde olika aspekter och själva kom från olika miljöer – Lindqvist från journalistiken, Sjöström från näringslivet och Berdah från den franska universitetsvärlden. I den påföljande debatten blev det emellertid uppenbart att denna ljusa bild av Bernadotte står i stark opposition mot minst två mörka bilder.

I traditionell fransk historia är Bernadotte en skum figur, en marskalk som svek Napoleon. Inte en förrädare. Men nästan. Han är knappast historiskt rumsren, förutsatt att man överhuvudtaget minns honom eller gör en poäng av honom.

I traditionell svensk historia är Bernadotte en konservativ, för att inte säga reaktionär, maktmänniska som bromsar utvecklingen mot demokrati. Han strider mot liberalismen, begränsar yttrandefriheten och orkar inte ens lämna sin sängkammare för att regera. Det är den bilden av Bernadotte som jag minns från läroböckerna i historia. Indragningsmakt, sängkammarregemente, osv.

Karl XIV Johan levde för två sekler sedan. Minnet av hans regeringstid har inte förbleknat på samma sätt som minnet av Magnus Ladulås. Ändå har den mörka bilden av den franske marskalken som ”bara roffade åt sig tronen åt sig och sin familj” (vilket har hävdats i kommentarer till denna blogg samt i ilskna mail som trillat in i min box) varit helt dominerande. Vi har valt bort allt det positiva som bevisligen ägde rum under kungens regeringstid. Uppsvinget inom jordbruket. Göta kanal. Freden.

Vi kan när som helst släppa in fler aspekter och göra bilden av Bernadotte mer mångfacetterad och därmed mer rättvis. Det förutsätter dock att vi verkligen vill. Vi bestämmer själva över minnet av det förflutna. Att uppfatta historien som ett svart-vitt pussel med ont mot gott, och med Bernadotte som en svart riddare i kamp mot den goda liberala pressen, är mycket lättare än att släppa in fler synvinklar och fler bedömningsgrunder. Vår förste Bernadottemonark är i stort behov av en fördjupande omvärdering.