Tankar om Ladulås

En och annan person har hört av sig till min mailbox med frågor om var bloggen har tagit vägen. Inget inlägg på flera dagar. Var håller jag hus? Är jag sjuk?

Svaret är teknikproblem. Jag har rest runt mellan diverse engagemang i landet och varit oförmögen att hitta en dator som klarat av den för ändamålet nödvändiga tekniken. Men nu är jag tillbaka, och med färska erfarenheter av hur våra kungar uppfattas ute i landet.

I tisdags var jag i Jönköping, på årsdagen av Magnus Ladulås berömda privilegiebrev av anno 1284, det äldsta bevarade svenska stadsprivilegiebrevet, ett dokument som folk i Jönköping är mäkta stolta över. Med rätta. Det finns till beskådande i en utställning i det arkiv som ligger invid stadens bibliotek. Gå och se det, om ni har vägarna förbi. Utställningen är utomordentlig och dokumentet ett stycke 1200-talshistoria som mot alla odds har överlevt.

Min föreläsning i Jönköping gav mig en osökt möjlighet att reflektera över hur vi konstruerar minnet av våra monarker. Just Magnus Ladulås är ett bra exempel eftersom vi har (eller rättare sagt har haft) tre helt motstridiga historiska traditioner om honom.

Först och främst blev han den gode kungen vars namn lästes upp på tingsförsamlingarna. Han blev kungen som ”satte lås för bondens lada” och hjälpte vanligt folk (se en tidigare blogg om vad ”ladulås” troligen betyder). För det andra blev han den onde tyrannen som förföljde fiender i stormannaleden, till exempel genom halshuggningarna av högfrälsemän i Stockholm 1280 och genom attacken mot Algotssönerna några år senare. Heliga Birgitta avskydde honom, eftersom hon sympatiserade med de stormän som Magnus förföljde. För det tredje har vi franciskanernas extremt ljusa bild av kungen. För franciskanerna i allmänhet och för gråbröderna i Stockholm i synnerhet var Magnus en idealhärskare. I Stockholms gråbrödrakonvent – det vill säga i dagens Riddarholmskyrka, där Magnus ligger begravd – vördades han rentav som helgon. Det var sannolikt vår medeltids minst spridda helgonkult, eftersom endast Stockholmsfranciskanerna gick in för den, men ändå…

I dagens Jönköping är Magnus Ladulås en god kung. Han grundade ju staden. Men uppfattade man honom som god år 1284? Det är inte säkert. Grundandet av staden kan mycket väl ha uppfattats som hotfullt. Det var definitivt ett hot mot de bönder som ville idka handel och hålla marknad på sitt eget sätt, och inte på det reglerade vis som kungen förespråkade.

Minst tre traditioner har alltså kämpat om minnet av Magnus Ladulås. Men den allra starkaste kraften är en annan: glömskan. Hur många vet idag vem den en gång så hett omdiskuterade Magnus var? Hur många kan – ens i Jönköping – redogöra för hans liv och karriär? Hur många kan placera honom i rätt århundrade? Inte många, och de blir allt färre. Glömskan är ett starkare gift än all den negativa propaganda som den mest illvilliga propagandamakare kan häva ur sig.