Ännu en bortglömd drottning

Jag har fått många glada tillrop och tack för de bloggar som har berört bortglömda drottningar – i synnerhet för det jag skrivit om Filippa, som regerade Sverige på 1410- och 1420-talen. Finns det fler kvinnor av samma kaliber som på orättvisa grunder har förvisats ur läroböckerna?

Svaret är ja, med eftertryck. Det är bara att välja ur en mycket stor hög. Och mitt val i denna blogg faller på Kristina av Sachsen, svensk drottning under åren kring 1500. Hon var gift med unionskungen Hans och spelade en militärt sett allt annat än betydelselös roll i vår historia.

Kristina, som var dotter till den sachsiske kurfursten Ernst, kröntes till drottning av Danmark och Norge år 1483. Hennes man erövrade den svenska tronen 1497, och två år senare kröntes Kristina till svensk drottning. Hon fick Närke och Värmland som morgongåva, områden som hon alltså hade rätt att förfoga över efter eget gottfinnande.

Till saken hör att relationen mellan Kristina och Hans var urusel. De träffades sällan och hade inte mycket gemensamt, mer än omsorgen om de gemensamma tronerna. Hans var notoriskt otrogen och gjorde ingen hemlighet av sin kärleksaffär med en av Kristinas hovdamer, Edle Mickelsdatter. Följden blev att Kristina kom att sköta sina regeringsåligganden på egen hand, utan inblandning från Hans. Därför blev hon rejält erfaren i politiska ting, något som kom väl till pass när svenskarna gjorde uppror sommaren 1501. Det kungliga paret befann sig vid tillfället i Stockholm, men Hans seglade hem till Danmark och lämnade Kristina att försvara Kalmarunionens färger gentemot Sten Sture, Svante Nilsson och de andra upproriska svenskarna.

Från sensommaren 1501 till försommaren 1502 var Kristina härskare på Stockholms slott. Det var en förfärlig tid. De upproriska trupperna inneslöt slottet och idkade både militär och psykologisk krigföring, men drottningen vägrade i det längsta att kapitulera, detta trots att hon i grund och botten var en djupt from människa som var ointresserad av krig och hellre ägnade sig åt välgörenhet. Inte förrän i maj 1502, då läget för den lilla garnison som återstod föreföll hopplöst, kapitulerade Kristina. Hon tvingades därefter tillbringa ett och ett halvt år i svensk fångenskap, innan hon återlämnades till kung Hans.