NM i krig?

Den f.d. sportchefen på Svenska Dagbladet Sune Sylvén har ställt en – ur en historikers perspektiv – märklig fråga rörande slutställningen i de nordiska mästerskapen i krig, dvs. mellan Sverige och Danmark. Sylvén konstaterar att danskarna till en början var bättre än svenskarna på fotboll, men att svenskarna sedermera utjämnade och drog ifrån i tabellen. Var det kanske så i krig också?

Först en liten idrottshistorisk förklaring. Att Danmark till en början var bättre än Sverige på fotboll beror på att danskarna fick sporten tidigare och började utöva den i större omfattning än svenskarna. Alltså vann Danmark landskamperna. Men sedan började svenskarna fuska, åtminstone såsom danskarna uppfattade det. Våra grabbar började helt enkelt träna mellan varven. Träning uppfattades av danskarna som föraktfullt och icke-gentlemannamässigt beteende, men det gav resultat. Resten är historia. ”Vi” började vinna och ”de” började förlora.

Alldeles som Sylvén gissar var det på samma sätt i krig. Danmark låg närmare kontinenten och Brittiska öarna. Danmark fick ny krigsteknologi och ny typ av krigstaktik innan dessa företeelser nådde Sverige. Följaktligen hade de danska kungarna i regel fördel i de blodiga matcher mot Sverige som vi kan läsa om i historiska skildringar av 1400-talet och det tidiga 1500-talet. Väl att märka kan dessa medeltida krig knappast karaktäriseras som regelrätta väpnade konflikter mellan våra båda nationer. Det rörde sig snarare om uppgörelser mellan släktnätverk och stormannagrupperingar med rötterna i båda länder. De danska kungarna lyckades ibland erkännas som kungar i Sverige (med god militär hjälp av sina svenska supporters), men de störtades alltid efter några år. På sportjournalistiskt språk skulle man kunna säga att resultatet av dessa krig var ”oavgjort, men fördel Danmark”.

Efter Kalmarunionens upplösning 1523 fick vi nationalstater och nationella krig, men till en början höll mönstret i sig. I nordiska sjuårskriget (1563–1570) blev det oavgjort, men fördel Danmark (eftersom svenskarna måste lösa ut Älvsborgs fästning, som danskarna erövrat). I Kalmarkriget i början av 1600-talet blev det klar seger för Danmark, men utan egentliga landvinster. Sedan skaffade sig den svenska krigsmakten nya befälhavare och började hårdträna mot polacker och ryssar, och i nästa blodiga match mot danskarna 1643–1645 blev det svensk storseger. Ännu större blev triumfen 1657–1658, som för danskt vidkommande måste betecknas som ett gigantiskt självmål. Danskarna reparerade skadan något 1658–1660, men deras seger i detta krig (de fick tillbaka Bornholm och Trondheims län) berodde främst på att de fick stor hjälp av andra länder som fruktade den svenska krigsmaskinen och ville få ett slut på Karl X Gustavs expansion (han hyste tidvis planer på att utplåna Danmark från kartan).

Om det, på fotbollsspråk, stod 2–1 i dansk favör på 1610-talet, efter freden i Knäred, stod det ca 15–3 i svensk favör under andra hälften av 1600-talet, om vi låter segersiffrorna avspegla det territoriella utfallet av frederna i Brömsebro, Roskilde och Köpenhamn. Därefter följde ett antal krig utan landavträdelser för någondera parten. ”Skånska kriget” på 1670-talet, det blodigaste av alla dansk-svenska krig, slutade oavgjort eftersom fransmännen tvingade fram fred 1679. 1700 års krig var en snabb svensk triumf, men utan territoriella följdverkningar. Några år senare var det dags igen, men trots att danskarna hade hjälp av ryssar, preussare, engelsmän och andra lyckades de inte vinna. Magnus Stenbock besegrade dem grundligt vid Helsingborg. Även mot Gustav III och Gustav IV Adolf förde danskarna smärre krig, utan att segra. Desto större blev konsekvenserna när den svenske kronprinsen Karl Johan angrep Danmark under Napoleonkrigen. När det sista (hittills) dansk-svenska kriget avslutades 1814 tvingades ett rejält besegrat Danmark avstå hela Norge. Slutresultat: ca 20–4 till Sverige. Minst.