Kungliga smycken och ädelstenar

Till de saker som både journalister och allmänintresserade brukar fokusera blickarna mest på i samband med kungliga ceremonier, i synnerhet förlovningar och bröllop, hör de symboliska attiraljer som pryder paret. Ringar, halsband, diadem, armband, och så vidare. Detta är även något vi gärna diskuterar hemma vid frukost- och middagsbordet (eftersom min fästmö Katarina och jag står i begrepp att gifta oss, och det vid en jämförelse smyckena emellan blir bittert uppenbart att vår ekonomi inte kan mäta sig med forna tiders kungligheters…). Därmed uppkommer per automatik frågan om några av alla dessa smycken sticker ut i mängden.

Svaret är givetvis beroende på subjektiv bedömning, men få kungliga smycken torde kunna uthärda en komparation med de brittiska kronjuvelerna, idag utställda i Towern i London. Se bara på mittstenen i drottningmoderns krona: Koh-i-noor-diamanten (”Ljusets berg”). Det är en indisk ädelsten som togs som persiskt krigsbyte vid plundringen av stormogulens skatter 1739. Sedermera återfördes den till Indien, men under ett krig mot sikherna på 1840-talet togs den av brittiska trupper i Lahore. Stenen skänktes till drottning Victoria och slipades ned från ca 190 till 108,93 karat, varefter den har suttit i flera olika brittiska kronor. Väl att märka har den inte burits av brittiska kungar, utan bara av brittiska drottningar. Ryktet säger nämligen att stenen bär på en förbannelse som drabbar envar av mankön som bär diamanten.

Om jag bara skulle nämna ett kungligt svenskt smycke som förmår göra vilken brud som helst grön av avundsjuka skulle jag välja något ur det Leuchtenbergska smyckegarnityret. Stora, djupblå safirer omgärdas av gnistrande diamanter. Till Sverige kom det med Oscar I:s drottning Josefina, varefter det skänktes till den blivande Gustaf V:s gemål, kronprinsessan Victoria, som införlivade smyckena med de Bernadotteska familjestiftelserna.