”Svea rikes vagga”

En frågeställare har hört av sig med en undran om ”Svea rikes vagga”, det begrepp som vållade så stor debatt när Dag Stålsjös böcker och tv-serier vände upp och ned på den äldsta svenska rikshistorien på 1980-talet.

Snabb repetition: vad Stålsjö irriterade sig på var den hävdvunna fokuseringen på Mälardalen, i synnerhet Uppsala och Stockholm. Han menade att det fanns starka skäl för att hävda att Västergötland, framför allt Skaraborgsregionen, har spelat en större roll i framväxten av det medeltida svenska riket än Mälardalen. Från denna utgångspunkt spekulerade han vidare i banor som stundom blev synnerligen fantasifulla – som att Birka skulle ha legat på Kinnekulle. Bakom Stålsjös tankar låg en västsvensk idétradition, främst förknippad med icke-akademiska publikationer, som lite slarvigt brukar sammanfattas med begreppet Västgötaskolan.

Stålsjö menade alltså att ”Svea rikes vagga” hade stått i Västergötland, inte i Uppland. Har forskningen gett honom rätt? Var de äldsta svenska kungarna västgötar?

Ja och nej. Eller rättare sagt: frågan är felställd. Ordet ”Svea rike” är en efterhandskonstruktion, och någon ”vagga” i benämningen geografisk lokalitet, en eller flera bygder, där allt började går inte att identifiera. Det svenska kungariket formades mellan 900-talet och 1200-talet genom att nätverk av stormän, vars familjer förfogade över egendomar i flera landskap vid Mälaren och Vättern, allierade sig med varandra eller bekrigade varandra, varför ett gemensamt politiskt system successivt växte fram. Endast brottstycken av utvecklingen är känd, såsom kristnandet, kyrkobyggandet, myntpräglingen, gästningen, ledungen, de kungliga egendomarna (”Uppsala öd”) och vissa kungaval. Vi vet också att det inte var ovanligt med mer än en kung samtidigt. Om det fanns en ”vagga” bestod denna av människor – nätverkade stormän och deras familjer – snarare än av ett specifikt landskap.

Om en geografisk symbolvagga för den svenska katolska medeltidsmonarkin, såsom vi känner den från och med Birger jarls tid, likväl skall pekas ut skulle jag personligen välja Vättern och Vätterbygderna, eftersom kungamakten och dess institutioner tidigast blev starka och betydelsefulla där. Här anlades även de första klostren, och här begravdes flertalet kungar före Magnus Ladulås (som var den förste kung som begravdes i Stockholm). Kungarna erkändes även i andra bygder, men deras inflytande tycks länge ha varit mindre där.

Däremot har Västgötaskolans mer fantasifulla spekulationer – som att Uppsala och Birka skulle ha legat söder om Vänern – inte vunnit allmän tilltro…