Mitt kungliga favoritbröllop

Det närmar sig nu. Ingen som öppnar en dags- eller veckotidning, kastar blicken på en löpsedel eller slår på tv-n kan ha missat det. Den 19 juni har vi ett kungligt bröllop i Sverige. Det var länge sedan sist. Oavsett om man är rojalist eller republikan är det en händelse som folk reagerar på och diskuterar. Frågan är därför oundviklig: vilket är kungabloggarens favoritkungabröllop?

Och jag svarar gärna på frågan, i synnerhet som jag just nu är lite irriterad över den nonchalans mot äldre historia som ofta gör sig gällande i svensk media. Som vanligt verkar många svenskar tro att allt började med Gustav Vasa. Att det var Gustav och hans fruar som var Sveriges första kungapar. Att Sverige inte ens var självständigt före Gustav Vasa. Osv. I ett nyutkommet praktverk om kungliga bröllop, En brud för kung och fosterland av Lena Rangström, inleds hela historien med Gustav Vasa. Dessförinnan – idel mörker.

Detta gör mig, som sagt, lite irriterad, och därför väljer jag att lyfta upp ett bröllop som ägde rum i min egen universitetsstad Lund den 26 oktober 1406 – ett väldokumenterat bröllop med storpolitiska konsekvenser. Brudgummen var den nordiske unionskungen Erik, bruden den engelska prinsessan Filippa, dotter till Henrik IV. Redan i november 1405 hade paret gift sig i Westminster Abbey, men endast ”genom ombud”, eftersom Erik inte varit närvarande i London. Han hade företrätts av det svenska riksrådet Ture Bengtsson (Bielke). Men i oktober 1406 var både Erik och Filippa närvarande. Förutom att bli vigd blev Filippa krönt till drottning.

I engelska arkivdokument framgår att brudklänningen var hermelinsbesatt och att Filippa bar en vit satinjacka ovanpå. Hon hade även med sig fem andra klänningar. En av dem var smyckad med 1 368 stora pärlor (och betydligt fler små pärlor). Filippa fick dessutom med sig trettio par skor och tre par stövlar från England, vartill kom en brudsäng med ejderdunskuddar, bolstrar, lakan och ett förhänge av gyllenkläde som var smyckat med falkar i rent guld. Det som imponerade allra mest på folket i Norden var antagligen en vagn, klädd med rött läder och gyllenkläde. Vagnar för ”persontrafik” var högst ovanligt i det tidiga 1400-talets Sverige, Danmark och Norge.

Värd för bröllopet var ärkebiskopen i Lund, vars stora gård (eller snarare palats) låg där parken Lundagård ligger idag, mitt emellan universitetshuset och domkyrkan. Vid bröllopet ägde stora festligheter rum, och många herremän dubbades till riddare. I den dubbade skaran återfanns även den f.d. sjörövaren Sven Sture, som dök upp i en tidigare blogg.

Idag är 1406 års kungliga bröllop bortglömt av alla utom ett fåtal. Drottning Filippa, som jag skrev om i en tidigare blogg, är endast känd av en handfull entusiaster, trots att hon både i teorin och i praktiken var svensk regent i många år.