Vitaliebröderna

I en kommentar till gårdagens blogg efterfrågades information om de så kallade vitaliebröderna och kung Albrekts förbindelser med dem. Naturligtvis kan jag ställa upp med detta!

Efter det att Albrekt tillfångatagits i slaget vid Åsle fortsatte mecklenburgarna, under ledning av hertig Johan I av Mecklenburg-Stargard, kampen mot drottning Margareta. Mecklenburgarnas svenska huvudbas var Stockholm, men eftersom landsbygden kring staden snabbt föll i Margaretas händer måste garnisonen och borgarna ständigt bibringas förstärkningar och proviant från havet. Mecklenburgarna löste problemet genom att organisera storskaligt kaperi. Sjörövarna hade som främsta uppgift att hjälpa folket i Stockholm. Dessutom skulle de angripa Margaretas positioner i Sverige, Danmark och Norge, men i praktiken gjorde de mycket mer än så: när de väl inlett sitt blodiga värv övergick de till att överfalla i princip all handelssjöfart. Östersjön blev ett pirathav.

Sjörövarna kallades vitalianer, eller vitaliebröder, av latinets victualia (”livsmedel”). Ursprungligen hade benämningen syftat på soldater som haft i uppdrag att anskaffa proviant under krig på kontinenten.

Mellan 1390 och 1395 gjorde vitalianerna hela Östersjön och tidvis även Nordsjön osäkert. De brände Malmö, plundrade Bergen och erövrade Visby. Från Stockholm slog mecklenburgarna även till mot Västerås och Söderköping. Vitalianernas framgångar var så stora att Margareta tvingades till förhandlingsbordet, något som resulterade i fredsavtalet på Lindholmens slott i Skåne år 1395. Enligt avtalet skulle Albrekt bli fri mot att hans folk erlade 60 000 mark, motsvarande drygt tolv ton silver, inom loppet av tre år. Sju hansestäder gick i borgen för detta mot att mecklenburgarna överlämnade Stockholm till dem som pant.

Vitalianerna ignorerade fredsavtalet. De var nu i praktiken sina egna herrar och fortsatte att härja längs Östersjöns kuster, trots att de inte längre behövde försörja stockholmarna. Framför allt sökte de sig till Bottenhavet, där de erövrade Korsholm i Österbotten och byggde egna borgar i Norrland, främst Faxeholm vid dagens Söderhamn och Styresholm på en ö i Ångermanälven.

Till slut gick det för långt. Tyska orden, den tyska korsfararorden som dominerade Baltikum, bestämde sig för att utplåna sjöröveriet och återställa freden på havet. I mars 1398 invaderade ordenstrupperna Gotland och drev bort vitalianerna från Visby. Sjörövarnas ledare på Gotland, Sven Sture, flyttade då till Bottenhavet, där han och övriga vitalianer under en tid fortsatte att härska över kustlandet i Hälsingland, Medelpad och Ångermanland. I oktober månad samma år slöt de fred med Margareta och lovade att ge upp sina slott till henne. Eftersom drottningen visste att uppskatta dådkraftiga krigsmän inlemmade hon de mäktigaste piraterna i sin egen administration. Sven Sture fick ett stort län i Småland med centrum i trakten av dagens Sävsjö. Hans kompanjon Arent Styke blev fogde i Nyköping.

Alla vitalianer slöt inte fred med drottningen, men de vågade inte bli kvar i Östersjön. Istället förlade de sin blodiga verksamhet till Nordsjön. Klockan klämtade snart även här. Deras mest beryktade ledare, Klaus Störtebeker, avrättades i Hamburg 1400 eller 1401.