Annons

Kunglig historia

Dick Harrison

Dick Harrison

Något som då och då dyker upp i diskussioner, både i bloggar och i pressen, är de krigsbyten som våra kungar med ojämna mellanrum, särskilt på 1600-talet, forslade hem till Sverige från när och fjärran. Bör de återlämnas eller inte? Har tjeckerna rätt till Djävulsbibeln? Skall danskarna återfå allt Karl X Gustav plockade med sig 1658?

Om dylika spörsmål kan man debattera i oändlighet, men en god grundregel är att utgå från de fredsfördrag som slutits. Om förhållandet länderna emellan, inklusive uppfattningar om de sedvanor som berör byten tagna under krig, är de facto och de iure reglerade i avtal finns det inget juridiskt förpliktigande skäl att återlämna något. Om det rör sig om ren stöld i fredstid hamnar saken i ett annat läge.

Men bortsett från det: har jag, personligen, något favoritkrigsbyte? Frågan har faktiskt dykt upp i mailboxen. Och den är inte lätt att besvara. Den senmedeltida dräkt som brukar kallas ”drottning Margaretas gyllene kjortel” (tagen från danskarna) är synnerligen praktfull. Ovannämnda Djävulsbibel är även den magnifik, för att inte tala om de skulpturer som svenskarna släpade hem från Wallensteinpalatset i Prag och som nu pryder parken vid Drottningholm (tjeckerna lät för övrigt snart göra kopior av skulpturerna, vilka idag kan beskådas på originalplatsen). Men min favorit är en doldis, en fana som idag förvaras på Armémuseum.

Den är vit, prydd med ett stort kors som tronar på en månskära, omgivet av gyllene stjärnor och en röd ring. Dessutom har den initialbokstäver som gör det möjligt att räkna ut vem fanan har tillhört.

Det är Bogdan Chmelnitskijs fana. Ägaren, som dog 1657, var en kosackhetman som 1648 reste sitt folk till framgångsrikt uppror mot det polska väldet. Många polacker (som han bekrigade) och judar (som han förföljde) minns honom med fasa, men i den unga ukrainska nationen har han fått rollen av landsfader. I dagens Ukraina syns Chmelnitskij överallt, inte minst på sedlar och statyer. Men hans fana – om man så vill, det fria Ukrainas första flagga – förvaras alltså på ett museum i Stockholm, där ytterst få besökare lägger märke till den. Till saken hör att Nationalhistoriska museet i Kiev för några år sedan fick låna fanan och göra en kopia, för vilket museifolket var synnerligen tacksamma. Kopian är numera ett av det ukrainska museets mest prominenta föremål.

Hur kom den då till Sverige? Vi har väl inte legat i krig med Ukraina? Var inte de svenska kungarna snarare allierade med kosackerna? Jovisst. Det rör sig om ett krigsbyte som bytt ägare ett par gånger. Först togs fanan som byte av polackerna efter ett fältslag år 1651, men redan fyra år senare togs den av svenska trupper i Warszawa, varefter den fördes till Stockholm. Och där har den förblivit.