Annons

Kunglig historia

Dick Harrison

Dick Harrison

Bland historiens ”galna kungar” – det vill säga kungar som anses ha lidit av sinnessjukdom – intar Karl II av Spanien (regerade 1665–1700) en central roll, eftersom hans oförmåga att producera en arvinge ledde till ett av Europas största krig, spanska tronföljdskriget. Frågan har dock nått mig hur galen Karl egentligen var. Var han sinnesrubbad? Eller var han bara fysiskt svag?

Frågan har debatterats länge, och någon medicinsk enighet om Karls sjukdomar (det rörde sig om ett flertal handikapp) råder inte. Det enda bedömarna är överens om är att kungens elände ytterst berodde på den konsekventa inavel som dynastin Habsburg bedrivit i sekler. Karl II är ett, med europeiska mått mätt, extremt exempel på genetisk degenerering. (De gamla egyptierna var vida värre, men för europeiskt vidkommande är det svårt att finna ett mer tragiskt exempel än den spanske kungen.) Om ni åker till Madrid och vandrar igenom Pradomuseets väldiga konstsamlingar kan ni med egna ögon se hur de habsburgska fysionomierna antar alltmer abnorma drag, ju mer inavlade kungligheterna blev under 1500- och 1600-talen. Karl II var sist i raden och följaktligen värst.

Att Karl II var fysiskt handikappad är lätt att fastställa enbart genom att betrakta porträtten. Dessutom led han av andra problem. När han åt hade han svårt att tugga. Han hade svårt att tala rent, och folk hade inte sällan stora svårigheter att förstå vad han sade. Jämfört med andra barn lärde han sig att tala, gå, kamma sig och hålla normal vardagshygien mycket sent. Det kan inte bevisas, men troligen var han impotent eller steril; inget av hans båda äktenskap resulterade i barn.

Men var han galen? Tokig? Faktum är att han testamenterade det spanska imperiet till arvfienden i norr, den franske kungen Ludvig XIV:s kungahus Bourbon. Tyder inte det på galenskap?

Nej. Fullt så dum var inte den stackars habsburgaren. Karl II må ha lidit av svåra fysiska handikapp, men han saknade inte tankeförmåga. Karl var svag, men han var inte dum. Att Karl överlät riket på dynastin Bourbon berodde sannolikt på att han och hans rådgivare gjorde en realistisk bedömning av det utrikespolitiska läget och kom fram till att den franske kungen var den enda europeiska monark som var tillräckligt stark för att kunna bevara det spanska imperiet i dess helhet. Det var en bedömning som visade sig felaktig, men som – med tanke på omständigheterna – var bättre än flertalet andra potentiella chansningar.