Isle of Man

När jag bloggade om det gamla kungariket Bretagne kommenterade en läsare, helt korrekt, att även Isle of Man har varit ett eget rike. Denna märkliga skandinavisk-gaelisk-brittiska monarki torde vara okänd för flertalet nordbor och är därför väl förtjänt av ett blogginlägg.

Kungariket uppstod under vikingatiden (ofta brukar 1079 anges som årtal för grundande, men även andra beräkningar är möjliga) och omfattade, när det var som störst på 1100-talet, även Hebriderna. Formellt lydde kungariket Man från 1090-talet under norska kronan, men kungarna åtnjöt stort självstyre. På 1230-talet delades riket i två delar, med följd att Hebriderna bröts loss från själva Isle of Man.

Efter ett avtal mellan Norge och Skottland år 1266 införlivades det lilla öriket med Skottland. Det dröjde inte länge förrän skottar och engelsmän började gräla om Man, och överhögheten skiftade ofta, men i praktiken var det – liksom tidigare – öns lokala makthavare som bestämde. År 1405 gav den engelske kungen Henrik IV Isle of Man till Sir John Stanley, vars ättlingar härskade ända till 1700-talet. Formellt upphörde de att bruka titeln ”kung” 1504, men titeln förekom i ceremoniella sammanhang en bra bit in på 1600-talet.

Till saken hör att Isle of Man fortfarande inte ingår i Storbritannien. Öns status av gammalt självständigt rike framgår av att Isle of Man sedan 1828 är en särskild besittning direkt under underställd den brittiska monarken, som i egenskap av örikets statsöverhuvud kallas Lord of Mann. Isle of Man står även utanför EU.