Dick Harrison
En frågeställare undrar hur de svenska kungarna under stormaktstiden och senare agerade i sina tyska besittningar. Ingick Svenska Pommern, Wismar, Bremen-Verden med flera områden i det svenska riket, eller var de snarare separata hertigdömen (eller motsvarande) i personalunion med Sverige? Hur stark var kungens ställning i områdena?
Just denna fråga var föremål för omfattande diskussioner mellan de tyska ständerna och den svenska riksledningen redan när det begav sig. Formellt ingick områdena inte i Sverige utan i Tysk-romerska riket. Den svenske kungen var inte kung utan hertig (eller motsvarande) i sina tyska besittningar. Men ju starkare den svenska centralmakten blev, desto mer önskade man sätta sig över gamla sedvanor och införa förändringar. Ett tidigt exempel på detta är reduktionen under Karl XI, ett sent exempel när Gustav IV Adolf 1806 upphävde Pommerns gamla författning och avskaffade livegenskapen.
Liknande diskussioner, med större konsekvenser för provinserna ifråga, ägde rum i Baltikum. Estland och Livland skulle också, enligt avtalen, styras i enlighet med gamla sedvanor och lagar. De skulle inte införlivas med Sverige på samma sätt som mer närliggande nyerövrade landskap, som Gotland och Jämtland. I slutet av 1600-talet inledde emellertid den svenska kungamakten en reformprocess som, om den fått fortsätta och inte avbrutits av stora nordiska kriget, förmodligen skulle ha gjort provinserna mer ”svenska”.