Kejsare och korsfarare

En frågeställare har ställt en fråga som hamnar i gränslandet mellan kungabloggens fokus och mer allmän historia: hur var relationen mellan de grekiska kejsarna i Konstantinopel och alla de västeuropeiska korsfarare som anlände till Främre Orienten under högmedeltiden?

Frågan är alldeles för stor för att i sin helhet kunna besvaras i en liten blogg som denna, varför jag måste nöja med några allmänna reflexioner och en för nordiskt vidkommande intressant detalj.

Kejsarna hade i grund och botten inget emot att västeuropeiska adelsmän drog österut för att bekämpa imperiets muslimska fiender. Vad de besvärades av var att dessa adelsmän sällan respekterade kejsarens position och att de ville upprätta självständiga välden. Från att ha varit allierade blev därför kejsarna och korsfararna ofta konkurrenter eller rentav fiender. Relationen ändrades ofta. Allra värst, för kejsardömet, var att bysantinska tronpretendenter ibland utnyttjade sprickan till att be om korsfararnas hjälp att erövra kejsartronen. Det var detta som i förlängningen ledde till att det så kallade fjärde korståget riktades mot Konstantinopel och inte mot muslimerna.

En intressant aspekt, för vårt eget vidkommande, i fjärde korstågets historia är att samtliga västeuropéer inte stred för de anfallande korsfararna. Många skandinaver kämpade för Bysantinska riket och gjorde sitt bästa för att fjärde korståget skulle misslyckas. Belägg finns från bästa möjliga källa, Geoffroi de Villehardouins franska krönika om Konstantinopels erövring, Histoire de la conquête de Constantinople. Här anges att nordbor, definierade som danskar (varmed avsågs skandinaver i allmänhet), och engelsmän med framgång kämpade på stadens murar år 1203 och slog tillbaka korsfararnas anfall. De var även utposterade som betrodda vakter med stridsyxor utanför Blachernaipalatset, kejsarens residens. Villehardouin, som dog omkring 1213, var själv en av fjärde korstågets ledare och således ett ögonvittne till händelserna.

Men varför stred nordbor och engelsmän för grekerna? Svaret är med största sannolikhet att det rörde sig om väringar, edsvurna krigare som upptagits i kejsarens anrika nordeuropeiska främlingslegion, väringagardet, känd sedan 800-talet. Det är dessutom inte osannolikt att många av 1203 års män hade anslutit sig till gardet medan de befann sig i Medelhavsvärlden i egenskap av väpnade pilgrimer. Med andra ord: de skandinaviska soldater som stred för kejsaren mot korsfararna kan mycket väl ha varit korsfarare själva.