Vad vet vi egentligen om vår helgonkung?

Enligt den tradition som går att läsa sig till i alla äldre svenska historieverk heter Sveriges nationalhelgon Sankt Erik, eller Erik den helige. Han härskade under andra hälften av 1150-talet, reste på korståg till Finland och kristnade finnarna, återvände hem och stupade omkring 1160, då den danske prinsen Magnus Henriksson överföll och dödade honom i Uppsala.

Men stämmer detta? Många frågeställare har klart för sig att historien är omstridd, att det inte alls behöver ha gått till på det här sättet. Men vad är sant och vad är falskt?

Den källa som ofta åberopas rörande Sankt Eriks historia är kungens helgonlegend, som skrevs under andra hälften av 1200-talet, mer än ett sekel efter kungens död. Här berättas hur Erik byggde kyrkor, förbättrade gudstjänsten, regerade över folket med lag och rätt och bekämpade fiender. Han späkte sin kropp, bad, skänkte allmosor och badade i kallt vatten för att driva bort köttsliga lustar. Sedan for han på krigståg till Finland och kristnade finnarna. Väl hemkommen överfölls han av Magnus, som dödade honom i Östra Aros (dagens Uppsala). Erik höll just på att fira mässan i Helga Trefaldighets kyrka, på den höjd där domkyrkan senare skulle byggas. När bud kommit om fiendens ankomst höll Erik ett kort tal, varefter han gick ut och höggs ihjäl.

Den vetenskapliga källkritiken har varit mycket hård mot denna legend. Historien ser exakt ut som en i efterhand skriven medeltida legend skall se ut. Här finns samtliga standardingredienser: ett fromt och asketiskt leverne, utbredandet av den sanna tron och den obligatoriska martyrdöden. Vi kan inte ens vara säkra på att expeditionen till Finland har ägt rum, eftersom den inte nämns i samtida texter. Väl att märka har vi goda källor till flera andra konflikter mellan svenskar och folk i öster under 1100-talet, men inte när det gäller just Eriks krigståg. Det kan alltså vara påhittat efter mönster från andra krigståg, till exempel Birger jarls expedition till Finland på 1200-talet.

Det enda vi konkret vet om Sankt Eriks regeringstid är att han (och framför allt) hans fru Kristina år 1158 råkade i tvist med det nygrundade Varnhems kloster i Västergötland. Historien, som nedskrevs i en dansk klosterkrönika, berättar att Varnhems kloster tidigare hade erhållit en stor jorddonation av en rik kvinna vid namn Sigrid. Efter hennes död ville Kristina, som var besläktad med henne, ta över marken. Därför eggade hon upp folket mot munkarna, som tvingades flytta till Vitskøl på Jylland. Händelsen kan dateras till år 1158. Senare sätt bilades konflikten och nya munkar anlände till Varnhem.

Vi vet också att Erik inte härskade över hela Sverige. Senast 1158 är Karl Sverkersson, son till den ca 1156 mördade kung Sverker den äldre, belagd som kung i Östergötland. Möjligen – men det kan inte beläggas – har även Magnus Henriksson hävdat kungamakt i Sverige vid denna tid. Sverige hade alltså minst två, kanske tre, rivaliserande kungar i slutet av 1150-talet.

Förutsatt att de ben som bevaras i Uppsala domkyrkas relikskrin verkligen är Sankt Eriks vet vi en sak till: att han dog en våldsam död. Både lårben och skenben har sårats och en nackkota har huggits sönder med svärd. Däremot vet vi inte var kungen dödades. Att nuvarande Uppsala nämns i legenden beror säkert på att benen överfördes dit när ärkebiskopsdömet flyttades från Gamla Uppsala till Östra Aros på 1270-talet. Prästerskapet i Östra Aros/Uppsala har önskat knyta helgonet till den egna orten. Att benen dessförinnan förvarades i Gamla Uppsala berodde troligen på att Eriks son, kung Knut Eriksson – som bar huvudansvaret för att fadern började betraktas som helgon – ville att de skulle förvaras i ärkebiskopens domkyrka.