Annons

Kunglig historia

Dick Harrison

Dick Harrison

Häromdagen publicerade Svenska Dagbladet en understreckare av undertecknads hand. Ämnet var både aktuellt och allvarligt: de osmanska turkarnas folkmord på armenierna under första världskriget. Givetvis inställer sig frågan huruvida Armenien har haft några kungar, om landet är en gammal monarki eller ett modernt påfund.

Svaret är för en gångs skull ovanligt enkelt. Armenien är ett urgammalt kulturland med flera monarkiska traditioner som spänner från forntidens Urartu över antiken – då Armenien länge var en viktig buffertstat mellan romerska riket och Iran – och in i medeltiden. Folket är känt till namnet i skrift sedan 500-talet f.Kr. Att redogöra för allt detta kräver en längre historisk krönika, inte en blogg. Så det avstår jag från. Åtminstone för tillfället.

Ett speciellt armeniskt rike, inte alls lika känt som de antika föregångarna, har dock tilldragit sig frågeställares intresse och kan förtjäna en kortare presentation: det så kallade Lill-Armenien, som stod det medeltida Europa mycket nära. Till saken hör att detta rike inte alls låg där Armenien ligger idag utan betydligt längre söderut, i det landskap som brukar kallas Cilicien (idag i södra Turkiet, vid Medelhavets kust).

På 1040-talet inlemmades huvuddelen av armeniernas gamla kulturområde i Bysantinska riket, något som försvagade de lokala härskarna till förmån för grekernas ämbetsmän och generaler. Efter de seljuqiska turkarnas framgångsrika invasion under andra hälften av seklet valde många armenier att emigrera mot sydväst, till Cilicien. Här byggde de upp egna furstendömen, helt fristående från både grekers och turkars välden. De armeniska furstarna kom att stå i nära relation – ibland allierade, ibland konkurrerande – till de västeuropeiska korsfarare som vid samma tid etablerade sig i nuvarande Syrien, Libanon och Palestina. År 1198 eller 1199 resulterade detta i att det ciliciska Armenien formellt upphöjdes till kungarike, med full påvlig sanktion. För att skilja riket från äldre armeniska riken brukar vi kalla det Lill-Armenien. Huvudstad var först Tarsus, sedan Sis.

Under det sekel som följde blev de armeniska stormännen och kyrkan starkt influerade av västlig kultur, men när de militärpolitiska konjunkturerna svängde var riket alltför svagt för att kunna rida ut stormarna. År 1375 erövrades Lill-Armenien av de muslimska mamlukerna i Egypten. Åtskilliga armeniska stormän valde under påföljande decennier att emigrera, bland annat till Cypern, medan flertalet vanliga armenier förblev bosatta i området ända till 1915 års folkmord.