Annons

Kunglig historia

Dick Harrison

Dick Harrison

För några år sedan sände Sveriges Television program om kungar i Norrland, härskare som skall ha regerat innan den rikssvenska kungamakten etablerade sig. Hur är det egentligen med detta? Har det funnits självständiga norrländska kungar?

Egentligen är det en definitionsfråga. Vad menar man med ”kung”? Om vi menar ”mäktig härskare” i allmänhet är svaret ja. Gravfynden talar sitt tydliga språk. Se bara på Högomgraven utanför Sundsvall. Här gravlades på 500-talet e.Kr. en man med så praktfull utstyrsel att det rimligen måste ha rört sig om en mäktig hövding. Men var han ”kung”? Hur betitlade han sig? Om det har vi ingen aning. Skriftliga källor saknas.

Om vi med kung i stället menar en monark i den kungliga tradition som etablerades med kristendomen, där titeln motsvarar latinets rex, blir det svårare att vara säker. Inga sådana personer är kända med namn, och inga kan identifieras utifrån gravar och byggnader. Vad vi däremot kan uttala oss om är den ungefärliga tidpunkten för inlemmandet av de norrländska stormännens och böndernas välden i det rikssvenska politiska systemet.

I utländska källor, till exempel tyska och västnordiska krönikor, från 1000- och 1100-talen skildras de norrländska landskapen som fristående i förhållande till det svenska riket. Kristendomen anlände alltså till de norrländska bygderna långt innan de svenska kungarna tog kontroll över kustlandet och de norska kungarna erkändes i Jämtland och Härjedalen. Så sent som under andra hälften av 1200-talet hade Birger jarl och hans söner stora problem att få folk norr om Ödmården (landet söder därom, Gästrikland, räknades under medeltiden till Uppland) att hörsamma deras böner och befallningar.

Om vi skall lita på Erikskrönikan deltog hälsingar i svenska krig mot ryssarna vid Nevas mynning omkring 1300, men när kungamakten sökte etablera sig genom en kringresande fogde (kungsåre) i Hälsingland blev han ihjälslagen på 1310-talet. Det dröjer ytterligare ett decennium, till 1320-talet, innan vi kan vara helt säkra på att det svensktalande Norrland var permanent inlemmat i riket – då gick nämligen mellansvenska och sydnorrländska stormän till gemensam kolonisationsoffensiv i älvdalarna ännu längre norrut.