Magnus Ladulås

Efter bloggen om Erik läspe och halte inställer sig givetvis frågan om hur de andra svenska kungarna fick sina tillnamn, det vill säga de få som faktiskt har sådana. Framför allt Magnus Ladulås. Stämmer det att han satte lås på böndernas lador?

Forskarna har inte varit eniga. Vissa har menat att det är ett personnamn, att det minner om en äldre släkting vid namn Ladislav eller Vladislav. Vi hade ju faktiskt en svensk kung under åren kring 1170 som hette Burislev, av det polska Boleslav, så varför inte?

Detta är givetvis möjligt. Men vilken släkting? När man måste upp till bevis går det inte att hitta ett trovärdigt svar. Huvudproblemet är dock ett annat. Om Magnus verkligen burit namnet Vladislav eller Ladislav borde vi ha känt till det från hans egen relativt väldokumenterade tid. Men det gör vi inte. Namnet blev inte vanligt förekommande i källorna förrän i början av 1400-talet. Äldsta kända belägg är i den latinska klagodikten Epythafium regis magni ladhalas (handskrift A 21 på Kungliga biblioteket). Dessförinnan hade kungen haft andra benämningar, till exempel ”Magnus den gamle” (belagt 1385).

Redan på 1400-talet började man uppenbarligen diskutera vad det märkliga tillnamnet betyder. I Lilla rimkrönikan, som författades på 1450-talet, läggs följande ord i kungens mun:

Allmogen mig ty Ladulås kalla:
jag fridade rika och fattiga alla
och bad dem sätta knapp för lada
och frukta sedan ingens skada.

Orden syftar med all säkerhet på en av Magnus reformer, regleringen av gästning i Alsnö stadga (ca 1280). Om tolkningen är korrekt bör vi uppfatta ”Ladulås” som en term som visar på uppskattning av monarken. Magnus var en rättfärdig kung som satte lås för bondens lada så att ingen kunde komma in och plundra honom på ägodelarna.

Men vad säger att 1400-talets diktare gissade rätt? En alternativ hypotes går ut på att tillnamnet är negativt, att det rör sig om ett öknamn, skapat av kungens många fiender. Magnus skall ha satt lås på bondens lada för att hålla spannmål som pant för obetalda skulder eller andra icke fullgjorda förpliktelser. Att franciskanerna i Stockholm, kungens stora supporters (de dyrkade honom till och med som helgon), bevisligen använde termen på 1400-talet måste i så fall bero på att de missförstod betydelsen.

Personligen tror jag emellertid att 1400-talets män gissade rätt. Eftersom lagparagrafer lästes upp på tingen var Magnus namn känt i allmogeleden, och just gästningsregleringen var något som gemene man var tacksam över. Detta talar starkt för att det verkligen har rört sig om en positiv benämning, en term som visar på folkets uppskattning.