Rökstenens Tjodrik – got, frank eller missförstånd?

Inget av mina hittillsvarande bloggämnen har vållat lika mycket debatt som den om goterna och deras förmenta koppling till Sverige. Inspirerad av detta intresse ger jag mig gladeligen i kast med ännu ett ämne med gotisk anknytning: Rökstenen i Östergötland, vår längsta och mest omdiskuterade runtext.

Enligt en hävdvunnen tolkning (senast signerad Helmer Gustavson), kan vi bland annat läsa följande på stenen:

”Det säger jag som det andra, vem som för nio släktled sedan miste livet hos reidgoterna, och han dog hos dem till följd av sin skuld. Då rådde Tjodrik den dristige, sjökrigarnas hövding, över Reidhavets kust. Nu sitter han rustad på sin gotiska häst, med sköld över axeln, den främste av märingar.”

Om vi utgår från att stenen restes på 800-talet (vilket vi inte vet; det är bara en gissning) och att varje sekel rymmer tre generationer bör den person som miste livet ha levt under första hälften av 500-talet. Den Tjodrik som nämns på stenen kan då ha varit identisk med Theoderik den store, ostrogotkungen i Ravenna. Theoderik var en av sin tids mäktigaste europeiska härskare; efter sin död omvandlades han till sagogestalten Didrik av Bern. Det normala har därför varit att runologer och historiker har identifierat Tjodrik med Theoderik. Man har gått längre än så och menat att en nordbo förmodligen har sett en ryttarstaty föreställande Theoderik, som i början av 800-talet flyttades till Aachen, och inspirerats till strofen på Rökstenen. I så fall kan ”reidgoter” tolkas som ostrogoter och ”reidhavet” som Adriatiska havet.

Tyvärr finns det alldeles för många gissningar, och alldeles för stora kronologiska glapp, för att vi skall vara säkra på identifieringen. Ta bara det faktum att det fanns mer än en Theoderik. Frankerkungen Theoderik i Reims (d. 533 eller 534) var rimligen även han känd i Norden, bland annat eftersom hans män dödade den nordiske hövdingen Hugleik, som jag bloggade om för några veckor sedan. Theoderik tillhörde det merovingiska kungahuset, vilket skulle kunna förklara ordet ”märingar”. Lägg därtill att goten Theoderik och franken Theoderik var besläktade, eftersom goterkungen var gift med frankerkungens faster. Eftersom Rökstenen restes så långt senare är det inte uteslutet att nordborna under seklernas lopp har blandat ihop de båda theoderikarna eller rentav slagit ihop dem till en person.

Men det blir värre. Rökstenens text är svårtolkad, bland annat eftersom orden saknar vad vi skulle kalla mellanslag. Enligt den senaste utvärderingen av innehållet (Bo Ralph, ”Rökstenen och språkhistorien”, i Nya perspektiv inom nordisk språkhistoria, red. Lennart Elmevik, Uppsala 2007) underkänns den traditionella läsningen av ovanstående text. Tjodrik försvinner. Istället får vi följande text: ”Den hugstore (eller modige) krigaren (eller mannen), sjökrigarnas hövding, seglar på ett skepp”. Det lättaste sättet att tolka ordet ”märingar” är att se det som en utveckling av ordet mæringr (”namnkunnig, berömd man”) – den främste bland de främsta sitter på sin häst (det vill säga sitt skepp) med skölden i remmen.

Om detta är en korrekt tolkning, vilket forskningsläget idag lutar mot, innebär det att hela den gamla kontroversen om Theoderik försvinner. Kungen är ju inte ens nämnd på stenen. För många är detta nog en bitter nyhet. Det river ned gamla antaganden som vi har byggt hypoteser och berättelser kring. Men det är också en uppfriskande nyhet. Det visar att forskningen lever, att nya rön och metoder gör det möjligt att utvinna ny kunskap ur det förflutnas källor.

PS. Hela idén att ”östgoterna” i Theoderiks Italien skulle ha med Östergötland att göra vilar på ett stort misstag. Vårt äldsta kända namn på denna folkgrupp, omnämnd på 390-talet, är Greutungi, en benämning som snart konkurrerades ut av Ostrogothi. ”Ostrogoter” betyder, om vi utgår från det gotiska språket, ”glänsande goter”, inte ”östgoter”. Men det visste inte romaren Cassiodorus, när han skrev ihop sin goterhistoria på 500-talet. Cassiodorus tolkade de goter som på hans tid bodde i Spanien (en grupp som kallades Vesi, ”de goda” eller ”de ädla”) som västliga goter och de goter som på hans tid bodde i Italien (ostrogoterna) som östliga goter. Det fanns onekligen en viss logik i resonemanget eftersom Spanien ligger väster om Italien, men det är lika fullt ett misstag. Långt senare lät sig tyska historiker luras av Cassiodorus när de skapade de historiskt felaktiga termerna Ostgoten och Westgoten. Vi svenskar lånade in de tyska termerna och skapade östgoter och västgoter, med lätt insedda konsekvenser för historiska fantasier öster och väster om Vättern.