Varför unionsupplösning just 1905?

Att Norge och Sverige gick skilda vägar, som två separata kungariken, år 1905, torde vara allmänt känt för flertalet historiskt välorienterade svenskar. (Vad färre vet är att Norge var ett formellt självständigt rike även före 1905, men i personalunion med Sverige.) Men varför skedde unionsupplösningen just 1905? Det var ju mitt i en era då Europas stormakter konkurrerade om inflytande, då allianser slöts och vägen mot världskrig hade börjat trampas upp. Hade det inte varit smart hålla ihop?

Jo, kanske det, men faktum är att det var just den utrikespolitiska situationen som banade väg för unionsupplösningen. Inom den norska vänstern hade man länge strävat mot upplösning, men den norska högern hade varit skeptisk. Svenskar och norrmän hade grälat i decennier om norrmännens rätt till konsulat och om hur flaggan skulle se ut, men den norska opinionen hade varit för splittrad för att enighet om utbrytning skulle bli möjlig. Först i februari 1905 förenades den norska vänstern och den norska högern till gemensam sak mot kung Oscar II och den svenska regeringen. Den 7 juni 1905 proklamerade stortinget att kungamakten hade trätt ur funktion och att unionen var upplöst.

Om vi lyfter blicken till världen utanför Skandinavien är det inte svårt att se varför just 1905 var ett lämpligt år att våga gå skilda vägar. Ett av huvudskälen för den norska högern att hålla fast vid unionen var försvaret: tillsammans stod Norge och Sverige starka mot eventuell utländsk (läs: rysk) aggression. Men 1904 och 1905 besegrades Ryssland av Japan i rysk-japanska kriget, samtidigt som revolter mot den försvagade tsarregimen bröt ut.

I detta läge upplevde man inte behovet av ett gemensamt försvar som lika stort som tidigare. Ironiskt nog hade norrmännen fel i bedömningen av världsläget – första världskriget bröt ju ut nio år senare. Om 1905 års politiker hade kunnat skåda in i framtiden är det inte osannolikt att unionen överlevt, låt vara i en något annan form, i ytterligare en tid.