Norsk kung vid Kalmarsund

Frågorna om landskapskungar fortsätter att anlända till mailboxen. Efter Skåne och Värend har turen kommit till Möre, det gamla land i sydöstra Småland som idag förknippas med Kalmar.

På frågan om vi känner till historiskt belagda kungar av Möre är svaret nej. Däremot är det högst troligt att landet länge åtnjöt stor autonomi i förhållande till det tidiga svenska kungariket. Ännu för 1100-talets första hälft är det svårt att avgöra vem som egentligen behärskade Möre. Utom vid ett tillfälle: den ödesdigra sommaren 1123. Norrmännens sommar.

I efterhand kan det förefalla högst besynnerligt att Norge valde att invadera Möre, men om vi betänker den dåvarande norske kungens resvanor är det inte alls konstigt. Kung Sigurd hade redan genomfört ett korståg till Heliga landet, erövrat (och en kort tid även härskat över) Balearerna och till och med varit kung över staden Sidon i Libanon, som han dock överlät till kungen av Jerusalem. När han ville fara på ett nytt kristet krigståg räckte inte resurserna till en Medelhavstripp, varför han nöjde sig med Östersjön.

Planen var att härja i det hedniska östra Småland och sprida kristendomen tillsammans med kung Nils av Danmark. Till saken hör att området redan var kristet, men det föredrog angriparna att inte låtsas om. Möjligen var norrmännen felinformerade, men knappast danskarna. Tack vare att den isländske hävdatecknaren Snorre Sturlasson daterar krigståget till sommaren ”före det stora mörkret” kan invasionen dateras till sommaren 1123. ”Mörkret” var med all säkerhet solförmörkelsen den 11 augusti 1124.

Nils och Sigurd skulle mötas i Öresund, men när norrmännen anlände med 300 skepp hade danskarna tröttnat och farit hem. Förmodligen med all rätt, eftersom långa väntetider resulterade i provianteringsproblem. Sigurd blev emellertid rasande över den danska trolösheten och inledde därför sitt krigståg med att plundra i Danmark. Han lade till vid Svimraros (dagens Simrishamn) och plundrade Tumatorp, den stad som idag motsvaras av byn Östra Tommarp på Österlen. Sedan fullföljdes den ursprungliga planen. Norrmännen seglade till Kalmarsund och invaderade Möre.

Snorre skildrar eländet så här: ”De krävde femton hundraden nötdjur som vistgäld i Småland och smålänningarna blev kristnade. Sedan förde kung Sigurd hären tillbaka och kom till sitt rike med många värdefulla ting och det gods som han samlat under denna färd. Denna ledung kallades kalmarledungen.” (övers. av Karl G. Johansson).

Att vi menar oss kunna lita på detta, trots att Snorre levde ett sekel senare, beror på att informationen med stor sannolikhet kan spåras till ett äldre verk, en isländsk handskrift vid namn Ágrip af Nóregs konunga sögum, som troligen skrevs på 1190-talet. Snorre har antingen använt denna skrift eller ett idag förlorat 1100-talsarbete med liknande innehåll.

Möre kan alltså inte bevisas ha haft egna kungar. Men det var självstyrande länge, och åtminstone en icke-svensk kung vistades, till invånarnas förgrämelse, i området innan det blev permanent svenskt.