Annons

Kunglig historia

Dick Harrison

Dick Harrison

När jag var i yngre tonåren läste jag med förtjusning – jag var ju ung och ännu okunnig om källkritiska regler – Åke Ohlmarks romaner om kungariket Skåne på 900-talet och den gamla skånska kungaättens kamp för ett återupprättat rike under påföljande sekler. I vuxet och mer källkritiskt tillstånd har jag förpassat det mesta av handlingen i böckerna till glömskans domäner, men när jag är ute och föreläser påminns jag ofta om det skånska kungariket av allehanda frågeställare. Har det existerat? Har Skåne haft egna kungar?

Javisst, är svaret. Det skånska kungariket är synnerligen väldokumenterat – men det existerade inte, som formellt kungarike betraktat, på det ohlmarkska 900-talet. Visserligen är det högst sannolikt att det funnits autonoma herravälden i Skåne före skapandet av den medeltida danska monarkin, men källorna om denna period i dansk-skånsk historia är så sent skrivna och allmänt opålitliga (det rör sig främst om Saxos krönika och isländska sagor) att de inte kan ligga till grund för annat än vaga spekulationer. De danska kungar och tronpretendenter som styrde över Skåne men inte resten av Danmark på 1100-talet (till exempel Olof Haraldsson) hade pretentioner på att härska över hela Danmark och kan följaktligen inte räknas som ”skånska” kungar. Med 1300-talets skånska kungarike förhåller det sig annorlunda.

När den danske kungen Kristofer II avled år 1332 kontrollerades Danmark av holsteinska grevar, som höll landet i pant. Det dröjde åtta år innan en ny dansk kung tillsattes, av det enkla skälet att det inte fanns mycket att vara kung över. Skåningarna gjorde i detta läge uppror, och under ledning av ärkebiskop Karl i Lund erbjöd man den svenske kungen att ta över landet. Det accepterade Magnus Eriksson (eller hans förmyndarregering; det är omdiskuterat hur och av vem beslutet fattades eftersom Magnus blev myndig vid samma tid). Resultatet blev att Magnus köpte panträttigheterna i ett par omgångar. År 1332 köpte han Skåne (utom Bjäre och Norra Åsbo härader), Blekinge, Listerlandet och Ven för 34 000 mark silver. År 1341 köpte han södra Halland samt Bjäre och Norra Åsbo för 8 000 mark. Allt detta erkändes av den nye danske kungen Valdemar Atterdag år 1343.

I och med det var Skåne (eller ”landet Skåne”, som det heter om vi översätter den latinska terminologin till svenska) ett kungarike i personalunion med Sverige och Norge. Magnus förblev kung av Skåne till 1360, då Valdemar Atterdag erövrade landet, om man undantar en period på 1350-talet då Magnus upproriske son Erik var skånsk kung. Andra senmedeltida svenska kungar, däribland Albrekt av Mecklenburg, ockuperade också tidvis Skåne och hävdade att de var rättmätiga kungar av de lilla riket.

Men när det svenska maktövertagandet blev permanent på 1600-talet rörde det sig inte om en personalunion mellan två riken. Då slogs Skåne ihop med kungariket Sverige, och där har det förblivit.