Annons

Kunglig historia

Dick Harrison

Dick Harrison

Världens mest ryktbare sagokung, härskaren nr. 1 i the Dark Ages, har han överhuvudtaget existerat? Eller är kung Artur en bluff, påhittad av fabulerande medeltida krönikörer?

Forskningen om kung Arturs existens är ett klassiskt exempel på hur historievetenskaplig källkritik kan fördärva våra mest älskade uppfattningar om det förflutna. Den bistra sanningen är nämligen att vi inte har ett enda gott belägg för att Artur har funnits. Romanförfattare och filmregissörer må ignorera det i evighet, men faktum är att glappet mellan Arturs påstådda levnad och den första skriftliga källan som nämner hans existens är så stort att ingen seriös forskare kan acceptera det.

Artur skall, enligt de hög- och senmedeltida historierna, ha levt på 400-talet eller 500-talet e.Kr. Han lär ha stoppat den anglosaxiska framryckningen i Britannien och härskat över den keltiskspråkiga befolkningen i en sista guldålder. Men ingen av 400-talets, 500-talets, 600-talets eller 700-talets författare nämner honom vid namn. Märk väl att vi har gott om namn på andra kungar i Britannien; att skylla på källtorkan (”det är så ont om källor att det inte är konstigt att ingen nämner honom”) är alltså inte ett fungerande argument för folk som vill tro på Arturs existens.

Se bara på Gildas, en munk som skrev om öns historia i mitten av 500-talet. Han nämner flera (enligt hans hårda bedömning tämligen usla) monarker på 500-talet, varav ingen heter Artur. Han nämner ”en stolt tyrann” på 400-talet, som var ansvarig för att ha bjudit in saxarna från kontinenten, och han namnger en dådkraftig hjälte som stoppade deras framfart: Ambrosius Aurelianus. Men inte Artur. Både hos Gildas och i inskriftsmaterialet förekommer kung Voteporix av Dyfed (i sydvästra Wales). En diktare vid namn Taliesin har skrivit om Urien, kung av Rheged (vid nuvarande Carlisle) i slutet av 500-talet. I det tidigmedeltida kvädet Y Gododdin nämns flera härskare, i synnerhet kung Mynyddog Mwynfawr, som regerade i trakten av Edinburgh omkring år 600. I förbigående skymtar vi faktiskt en tapper Artur i diktverket, men uppgiften är så kortfattad att vi inte kan göra något av den; dessutom är Y Gododdin endast känd genom en 1200-talshandskrift, vilket innebär att någon mycket väl har kunnat skriva in namnet långt i efterhand. Den äldre medeltidens störste anglosaxiske historieskrivare, Beda Venerabilis (ca 730), nämner flera 400-talshärskare (Vortigern, Hengist, Horsa, med flera, både verkliga och halvhistoriska) men inte Artur.

Först för 800-talets räkning finns det texter som nämner Artur vid namn. Framför allt har vi en lista, bevarad i det latinska verket Historia Brittonum (som brukar tillskrivas en viss Nennius) över tolv fältslag som utkämpades av en krigsledare (lat. dux bellorum) vid namn Artur. I Annales Cambriae, ett verk som kompilerades ihop på 800- och 900-talen, nämns Artur vid två tillfällen. Han skall ha segrat i ett stort fältslag år 516 och stupat vid Camlann år 537. I annalnotisen anges även att Medraut föll vid samma tillfälle. Namnet Medraut leder onekligen tankarna till Mordred, skurken i de medeltida skrönorna – Arturs illegitime son och den man som genom sitt förräderi uppges ha orsakat kungens död. Tyvärr är både Historia Brittonum och Annales Cambriae oanvändbara som källor till Arturs tidsepok. Redan genom dateringen till 800- och 900-talen är de svåra att nyttja (de tillkom tre–fyra sekler för sent för att vara verkligt trovärdiga), och liksom i fallet med Y Gododdin kan notiserna om Artur ha skrivits till i efterhand.

Så tyvärr – om vi applicerar normal källkritik på de tidigmedeltida texterna blir det sorgliga resultatet att vi inte kan uttala oss om Arturs existens. Kungen är och förblir en sagokung. Till råga på allt kan vi datera uppkomsten av vissa element i Arturmyten till ännu senare sekler. Den av oss kända Artursagan fästes på pränt så sent som på 1130-talet, i walesaren Geoffrey av Monmouths Historia Regum Britanniae (”Historia om Britanniens kungar”), en fantasiprodukt med tvåtusen års fiktiv brittisk fornhistoria. Endast några uppgifter om 600-talet är med verklig historia överensstämmande; resten är påhitt. Geoffrey diktade bland annat ihop en skröna om att de sanna britterna härstammade från en grupp trojaner som anfördes av Aeneas sonsonson Brutus, som erövrade Britannien från monster. Den störste hjälten i Geoffreys verk är Artur, som omges av trollkarlen Merlin, drottning Guinevere, med flera.

Resten är historia: 1100- och 1200-talens engelska och franska diktare kryddade legenden med historier om Sir Lancelot, Heliga Graal, svärdet Excalibur, med mera, fascinerande litteratur som har lika lite med den verkliga historien att göra som kung Artur själv.