Kungliga vampyrer?

Trender kommer och går. Sedan några år är vi mitt uppe i den senaste vampyrtrenden, med idel filmer, tv-serier och ungdomsromaner om blodsugande varelser som påstås leva mitt ibland oss. Och givetvis får jag frågan om det har funnits kungliga vampyrer.

Nej, nej, nej, aldrig. Vampyrer finns inte, om man inte räknar med de självutnämnda blodsugare som dyker upp på allehanda nätsajter och söker inbilla omvärlden att de är något som inte existerar. Historiskt sett hör vampyrer hemma i folklore och inte i verkligheten.

Men i frågan om kungliga vampyrer finns troligen ett förväntat svar: Vlad Tepes (”Vlad Pålspetsaren”), som härskade i Valakiet (i dagens Rumänien) i tre omgångar under andra hälften av 1400-talet. Förvisso finns det ingenting i hans personliga historia som tyder på att han skulle ha varit något som ens avlägset påminner om en vampyr. Vlad var en hänsynslös makthavare i en hänsynslös tid, en man som signalerade sin makt inför omvärlden genom grymma massakrer. I detta var han på intet sätt unik. Det som gör honom intressant för moderna vampyrentusiaster är hans tillnamn. Vlad kallades nämligen Dracula (”drakens son” eller ”djävulens son”). Orsak: hans far, som även han hette Vlad, hade haft tillnamnet Dracul (”drake” eller ”djävul”), troligen eftersom han var medlem i den ungerska Drakorden, en typisk senmedeltida riddarorden. Allt detta hade passerat obemärkt in i nutiden om det inte varit för att Bram Stoker i slutet av 1800-talet läste om fadern och sonen i en bok och beslöt sig för att använda deras tillnamn som namn på huvudpersonen i den mest berömda av alla vampyrromaner genom tiderna. Under 1900-talet har författare och regissörer, inte minst Francis Ford Coppola, byggt vidare på idén och förvandlat den valakiske 1400-talsvojvoden till alla tiders ärkevampyr.

Men det är alltså inte sant. Historiens Dracula var förvisso statsöverhuvud (om ej med titeln kung), men han hade inga huggtänder, hade inget emot speglar, kors, solljus och vitlök, sov inte i likkistor och fick inte en påle genom hjärtat när han dog. (Han lär dock ha blivit halshuggen, år 1476).