Kungar i Baltikum?

Frågan har dykt upp huruvida det någonsin har funnits kungar i Baltikum, det vill säga inte ryska tsarer och svenska monarker utan riktiga inhemska kungar. Mer eller mindre verklighetsfrämmande rykten har ju cirkulerat om att prinsar och prinsessor i dagens europeiska monarkier skulle kunna lanseras om tronkandidater för den händelse Estlands, Lettlands eller Litauens demokratiskt valda församlingar beslutar att införa monarki – men hur ser det ut historiskt? Har det funnits kungar i Baltikum?

Svaret är ja, men ett svagt sådant. Historiskt sett har det funnits två inhemska monarkier i Baltikum, varav den ena var ett av omvärlden erkänt politiskt faktum och den andra inte togs på allvar av andra än de närmast sörjande. Båda monarkierna var synnerligen kortlivade.

Den första monarkin skapades 1253, när den östlitauiske fursten Mindaugas upphöjdes till kung. Mindaugas var en hänsynslös och skicklig krigare som under en lång karriär – han inledde sin politiska bana redan på 1210-talet – hade röjt ett tjugotal maktrivaler i nuvarande östra Litauen ur vägen. I ljuset av de tyska korsfararnas stora framgångar i Livland och Preussen valde han, uppenbarligen av strikt politiska skäl, att låta döpa sig och omvandla herraväldet (som alltså inte omfattade västra Litauen utan bara östra) till ett regelrätt katolskt kungarike. Påven var med på noterna, och Mindaugas kröntes till kung. Hans latinska namn och titel var Mindowe, Dei gratia rex Letthowie (Mindaugas, av Guds nåde Litauens konung). När de politiska och militära vindarna vände i början av 1260-talet avföll emellertid Mindaugas från kristendomen, kastade ut de katolska prästerna och återupptog fientligheterna mot korsfararna. Han mördades av litauiska maktrivaler år 1263, varvid monarkin upphörde att existera. Mindaugas välde överlevde visserligen (och dess ledare fortsatte att expandera territoriellt), men inte som kungarike.

Den andra monarkin upprättades av den danske prinsen Magnus (1540–1583), hertig av Holstein. Magnus var näst äldste son till Kristian III av Danmark och bror till Fredrik II. För att slippa dela upp sina danska och holsteinska besittningar köpte Fredrik år 1560 det tysk-baltiska biskopsdömet Ösel-Wiek och skänkte det till brodern som apanage. I praktiken handlade det bara om ön Ösel, eftersom Wiek – fastlandsdelen i nuvarande västra Estland – överläts till Polen mot att polackerna gav upp kraven på delar av Ösel. Till en början hade Magnus framgång i både nuvarande Estland och Lettland. Han lyckades bli vald till biskop över Ösel-Wiek och ta kontroll över biskopsdömena Reval och Kurland. Men i praktiken var han beroende av att omvärlden lät honom hållas, och så blev inte fallet. Svenskar, polacker och ryssar – i synnerhet de sistnämnda, under tsar Ivan ”den förskräcklige” – tävlade med militära medel om inflytandet i Baltikum, och Magnus hade inte mycket att sätta emot. Han fick till en början viss hjälp av sin bror, men långt ifrån tillräckligt. Till slut valde Magnus att sälla sig till ryssarna och böja sig för tsaren. Den 10 juni 1570 lät denne kröna Magnus till kung av Livland. När ”kungen” försökte omsätta titeln i verklighet och med rysk hjälp kasta ut svenskarna från Reval (Tallinn) led han dock nederlag. Dessutom blev Fredrik allt annat än förtjust när det stod klart för honom att brodern gått över till ryssarna. Han berövade honom Ösel, med resultatet att Magnus stod helt utan territoriell bas för sitt ”kungarike”. Fortsättningen blev inte mycket roligare. Magnus intrigerade med polackerna och den tysk-baltiska adeln, vilket fick även ryssarna att avbryta allt samarbete med honom och placera honom i fängsligt förvar. Historien slutade med att Magnus 1578 flydde till Polen och gav upp alla krav. Han avled fem år senare i Kurland.