Skillnad på kejsare och kung?

Jag har fått frågan många gånger, senast igår. Den kan förvisso kännas oväsentlig i nutiden, eftersom det idag endast existerar ett kejsardöme, det japanska. Men i filmer, tv-serier och historisk litteratur duggar kejsarna desto tätare. Frågan kan förtjäna ett rejält svar. Och varför inte? Håll till godo:

”Kejsare” låter finare än ”kung”, tycker många. ”Kung” låter normalare, vardagligare, kanske lite tristare. ”Kejsare” låter äldre, mer despotiskt och brutalt, än ordet ”kung”. Det går alldeles utmärkt att göra diminutiver av ordet ”kung”, som i ”småkungar” och ”småkungadömen”, men det motsvarande gäller inte ordet ”kejsare”. Termen ”kejsardöme” ger både associationer till en märklig och mäktig sagotid och till en era som präglas av totalitära direktiv och våldsdåd. Vi tänker på Kaiser Wilhelm i Berlin, gamle Franz Josef i Wien, kejsar Nero i det brinnande Rom och diverse sägenomspunna härskare i Förbjudna staden i Peking. Men hur stor skillnad är det egentligen på en kejsare och en kung?

Ordet kejsare (liksom tyskans Kaiser och ryskans tsar) kan härledas ur latinets Caesar. På andra språk används en term som utgår från det latinska ordet för befälhavare, imperator (eng. emperor, fr. empereur, etc.). Modellen för hur en kejsare skall uppfattas har alltså rötter i antiken, där Julius Caesars namn successivt utvecklades till en titel buren av romerska rikets ledare. Kejsarna framför alla andra i vår västerländska kulturhistoria är alltså de romerska kejsarna, både dugliga administratörer som Vespasianus och Hadrianus och galenpannor som Caligula och Heliogabalus. Flertalet av de associationer vi får till termen ”kejsare” har också sina rötter i det gamla Rom – upphöjda potentater med snudd på världsherravälde, kejsarvansinne, vidunderliga byggnadsprojekt, osv.

En romersk kejsare var något helt annat än en kung. Faktum är att det latinska ordet för kung, rex, var ett ord med negativa associationer som ingen romare med självbevarelsedrift använde om sig själv – det förde tankarna till den dimmiga forntid då Rom hade styrts av etruskiska kungar, vilka tack och lov hade störtats omkring 510 f.Kr. Dessutom var den romerske kejsaren mycket mäktigare än alla de kungar som fanns i grannskapet, i synnerhet i det kungatäta Främre Orienten. Kejsaren var en överhärskare med diverse furstar under sig på den hierarkiska rangskalan.

Den romerska traditionen fortlevde i det medeltida bysantinska riket, med Konstantinopel som huvudstad, eftersom detta imperium var en direkt vidareutveckling av det romerska kejsardömet. Traditionen levde även vidare i det västeuropeiska kejsardöme som nygrundades efter romerskt mönster av Karl den store år 800. År 962 övertogs denna kejsartitel av den tyske kungen Otto I, varefter flertalet av Tysklands kungar upphöjdes till kejsare ända till kejsardömets avskaffande 1806. Vi brukar följaktligen kalla detta långlivade imperium ”tysk-romerska riket” eller ”Heliga Romerska riket av Tysk Nation”, vilket kom att bli dess officiella benämning. Kejsarkröningen genomfördes av påven, och i teorin var alla andra kristna härskare underordnade kejsaren. Inom ramen för det vidsträckta imperiet fanns mängder av furstendömen, grevskap, hertigdömen, stadsstater och till och med kungariken, som Böhmen, Burgund och Italien.

Att vara kejsare i det medeltida Europa var med andra ord mycket finare än att vara kung, åtminstone på papperet; i praktiken varierade kejsarnas konkreta maktbefogenheter mycket från sekel till sekel. De bysantinska kejsarna på 1300- och 1400-talen härskade över en grekisk småstat som gick under 1453; vid denna tid fanns det också ett rivaliserande grekiskt kejsardöme i Trapezunt (dagens turkiska Trabzon), som gick under 1461. De tysk-romerska kejsarna var från och med 1300-talet endast herrar över sina egna arvriken (kejsarna av huset Wittelsbach dominerade Bayern, kejsarna av huset Habsburg dominerade Österrike, osv.).

Det var så det började. Kejsarämbetet var romerskt och exklusivt. Från och med 1700-talet gick det emellertid inflation i titelbruket. Först ut var härskarna i Ryssland, som sedan 1500-talet kallat sig tsarer men först 1721 valde att tolka detta som den kejsartitel det faktiskt är. Tsar Peter I började detta år kalla sig imperator för att signalera sin upphöjda position visavi grannkungarna. Och på 1800-talet utökades kejsarskaran betydligt.

I den våg av romerska kulturinfluenser som vällde över Europa kring år 1800 (Pompejiutgrävningarna, empirestil, med mera) upphöjde sig den franske härskaren Napoleon Bonaparte till fransmännens kejsare år 1804, en titel som försvann efter hans nederlag vid Waterloo 1815 men återkom under Napoleon III 1852–1870 (”andra kejsardömet”). År 1804 upphöjde sig även de habsburgska härskarna i Österrike till kejsare, vilket kom att utgöra en fullgod ersättning för att de miste kejsarvärdigheten över det döende tysk-romerska riket. 1871 kom turen till det nyligen enade Tyskland, där den preussiske kungen utropades till kejsare med överhöghet över övriga tyska furstar och kungar. Den brittiska drottningen Victoria blev kejsarinna 1876, men inte över Storbritannien utan över kolonin Indien, och den italienske kungen var kejsare av Abessinien (Etiopien) 1936–1941. Dessutom fanns det kejsardömen i de forna europeiska kolonierna. Brasilien var kejsardöme mellan 1822 och 1889. Till och med Mexico och Haiti var tidvis kejsardömen på 1800-talet. Ett sentida exempel på denna trend är Bokassas kortlivade kejsardöme i Afrika på 1970-talet (”Centralafrikanska kejsardömet”, idag Centralafrikanska republiken).

Alla dessa imperier är idag historia. De ryska, österrikiska och tyska kejsardömena försvann i slutfasen av första världskriget. Det brittiska statsöverhuvudet miste sin kejsartitel när Indien och Pakistan blev självständiga 1947.

Men detta är den strikt europeiska historien. När våra förfäder sökte efter termer att bruka när de relaterade till utomeuropeiska härskare, som helt saknade de romerska traditionerna, föll det sig ofta naturligt att använda kejsartiteln. Av detta skäl finner vi gott om referenser till kejsare av Kina, Japan, Korea, Vietnam och Etiopien i historieböckerna. Det händer också att stormogulerna i 1600-talets Indien kallas kejsare, eller mogulkejsare, och det är inte ovanligt att vi benämner aztekernas och inkafolkets härskare kejsare.

Däremot brukar vi, besynnerligt nog, sällan använda termen om andra monarker i Asien (till exempel om kungarna i Thailand och Kambodja), inte heller om härskare i Främre Orienten och Medelhavsvärlden som regerade före Julius Caesar, trots att åtskilliga forntida härskare i Iran och Mesopotamien hade pretentioner och maktställning som påminde om de senare kejsarnas. Istället använder vi titlar som ”storkonung” eller ”konungarnas konung”.