Folkungarna

Få termer i svensk historia förmår skapa lika mycket ilska och debattglädje som ordet ”folkungar”. Själv har jag under mer än ett decennium drabbats av hatiska mail, uppretade telefonsamtal och verbala åthutningar, även från politiker och kulturhöjdare, för att jag råkat ha ”fel” uppfattning i frågan – i sanning märkligt med tanke på att det rör sig om en grupp människor som försvann från den historiska scenen redan på 1200-talet.

Men folkungarna är kända. De är införlivade med vår nationella mytologi. Verner von Heidenstam författade en romansvit om dem. På Stora torget i Linköping finns ett Carl Millesmonument vid namn Folkungabrunnen, med den ohistoriske anfadern Folke Filbyter på en av nutida hippologer föga uppskattad häststaty. Och så vidare; vår kultur är full av folkungareferenser. Vad få vet är att de personer som vi brukar kalla folkungar – dvs. Birger jarl och hans ättlingar – inte alls kallade sig så. Förhållandet var det motsatta. Birger jarl och hans familj var dödsfiender till folkungarna. Deras egen släkt hette alltså inte Folkungaätten, trots allt som står i gamla historieböcker. Faktum är att den inte har något känt släktnamn, varför historiker idag antingen kallar den ”Bjälboätten” (eftersom Bjälbo var en viktig egendom i släktens ägo; vi gör på samma sätt med termer som Aspenäsätten, Finstaätten och Fånöätten) eller rätt och slätt ”Birger jarls ätt”.

Ordet ”folkung” (folk-ung) betyder endast ”ättling till Folke”. Men vem var Folke? Och vilka var egentligen folkungarna? Varför har vi använt termen så felaktigt?

I svensk historisk litteratur från och med Johannes Messenius år 1616 brukade man länge termen ”Folkungaätten” om den kungliga dynasti som grep makten 1250 och satt kvar på tronen till 1364. Men Messenius gjorde fel. Äran av ha spräckt folkungaballongen går främst till professorerna Sture Bolin, Erik Lönnroth och Sten Carlsson. Deras tolkningar skiljer sig i enskildheter, men de följer samma huvudlinje.

År 1936 visade Sture Bolin att Messenius terminologi vilar på en senmedeltida klosteruppteckning från Varnhem, känd från 1500-talsavskrifter. Enligt denna härstammade Birger jarl från en hedning vid namn Folke Filbyter, som hade tre söner: Ingemund, Halsten och Ingevald. Den sistnämnde blev far till Folke, som bar det latinska tillnamnet grossus (”den tjocke”). Han fick i sin tur en son vid namn Bengt Snivil, far till jarlarna Birger (brosa) och Karl (”den döve”) samt till Magnus Minnesköld, Birger jarls far. Dessvärre, konstaterade Bolin, är den uppteckning Messenius använde otillförlitlig. De äldsta generationerna i släkthistorien räknas idag som halvhistoriska sagofigurer.

Ett annat problem är att vi tidigare trodde att ordet ”folkungar” kom sig av att många mäktiga män i en och samma släkt bar namnet Folke. Men så fungerade inte dylika termer under äldre nordisk medeltid. Termer som ”folkungar” var snarare benämningar på partigrupperingar än på släkter i biologisk bemärkelse. Det rörde sig om intressegemenskap snarare än om blodsband. Situationen är välkänd i Norge (heklungar, kuvlungar, ribbungar, slitungar, etc.) och på Island (sturlungar). Adolf Schück, vars tolkning av ordet ”folkungar” skiljer sig från forskarmajoritetens, har rentav hävdat att termen endast var en allmän benämning på medlemmar av hövdingasläkter. Att benämningen försvann omkring 1280 berodde, menar han, på att vi fick ”riddare” och ”svenner” istället.

Folkungarna utgjorde alltså en politisk fraktion, eventuellt grupperad kring en föga känd släktallians. Första gången de förekommer i källorna är år 1210, då de stred för den erikska ätten mot Sverker Karlsson vid Gestilren. Bland de stupade hörde Folke jarl, som ofta har utpekats som folkungarnas förste ledare och namngivare. I Uppsalaannalerna nämns att Folke stupade med multi de fulcungis, ”många av folkungarna”, i Gråbrödraannalerna med nobiles de folkongis, ”folkungaädlingar”. Om Folke jarl vet vi inte mycket, men man har antagit att han var son till jarl Birger brosa och Brigida, en illegitim dotter till kung Harald Gille av Norge. I så fall var han släkt med den blivande svenska kungaätten; det svenska stormannaskiktet var under alla omständigheter litet, och flertalet mäktiga släkter var sinsemellan förbundna genom äktenskapsallianser.

Enligt västnordiska annaler samt Erikskrönikan störtade folkungarna (”folkunga rothe”) kung Erik Eriksson år 1229, vilket ledde till Knut långes uppstigande på tronen. Erikskrönikan pekar även ut de båda upproriska bröderna Holmger (d. 1248) och Filip (d. 1251), söner till Knut långe, som folkungar. Krönikan anger att det uppror som 1247 resulterade i nederlaget vid Sparrsätra var baserat på folkungarnas militära styrkor (”Folkunga sampnado sik ok tha / ok wildo konungenom annan tiid besta. / Erik konunge lykkadis tha bäther / ok wan tha sigher i Sparsäther / Folkunga flyddo ok haffdo tapat, / then bleff döder som thet war skapat.”)

Även i uppgörelsen vid Herrevadsbro 1251 led folkungarna nederlag, nu mot Birger jarl. Detta nämns både i Erikskrönikan och i de danska Lundaannalerna (hoc anno Folkunga interfecti sunt, ”detta år dödades folkungar”). Erikskrönikan anger även att folkungarna var inblandade i 1278 års uppror mot Birger jarls son Magnus Ladulås, men sedan försvinner de ur historien – för att återuppstå på 1600-talet som en synnerligen postum och helt felaktig benämning på den kungliga dynasti som på 1200-talet gjorde sitt bästa för att utplåna de män som verkligen kände sig som folkungar…