Vår sämste kung?

Vem är Sveriges sämste kung genom tiderna? Jag fick frågan härom året i ett TV-program. Mitt emot mig satt Herman Lindqvist, som fick samma fråga. Jag minns inte vad han svarade, men jag minns mycket väl vad jag hävdade.

Ragnvald Knaphövde. Ingen statschef i Sverige har haft en lika kort och misslyckad karriär som Ragnvald. Tillnamnet, som inte nödvändigtvis måste ha brukats under hans livstid, betyder ordagrant ”Rundhuvud” – eller varför inte ”Tjockskalle”? Vi vet inte. Ragnvald är omhöljd av den äldre medeltidens töcken, vilket måhända är tur för honom.

Vi känner till Ragnvald eftersom han omtalas i Äldre Västgötalagens kungalängd. Därför vet vi att han levde och var verksam på 1120-talet, ett oroligt decennium med flera tronpretendenter i det land som höll på att utvecklas till Sverige. Den kortfattade texten gör gällande att Ragnvald, som var djärv och högmodig (”baldær” och ”huxstor”), ignorerade reglerna för ställande av gisslan när han red genom Västergötland för att hyllas som kung. Följden var att en uppretad folkmassa slog ihjäl honom. Mordet ägde rum på ort vid namn Karllæpitt, vilket troligen skall tolkas som Karleby utanför Falköping. Historien nämns även, mycket kortfattat, i Saxo Grammaticus danska krönika Gesta Danorum. Enligt Saxo tävlade den danske prinsen Magnus Nilsson om makten över Sverige med en till namnet okänd tronpretendent hos svearna, som dock raskt dödades av götarna, varefter makten övergick till Magnus.

Väl att märka kan Ragnvald mycket väl ha varit en bra karl som föll offer för en sammansvärjning och en illasinnad skribents klander. Men faktum kvarstår: kungen hann inte ens inleda sin regeringstid innan folk tröttnade på hans fasoner och dödade honom.