Annons
X
Annons
X

Kunglig historia

Dick Harrison

Dick Harrison

Jag erkänner villigt att jag är trött på den här frågan, men den dyker upp hela tiden, gång på gång, år efter år. Det finns folk som oerhört gärna vill tro att det gotiska folket i forntiden utvandrade från Sverige, drog härjande runt i Europa och under folkvandringstiden etablerade sig i Italien (ostrogoter/östgoter) och i Spanien (visigoter/västgoter). Alarik, Theoderik och de andra gamla goterkungarna skall alltså ha varit en sorts tidiga svenskar. Enligt diverse gissningar skall ordet goter gå igen i Gotland, Östergötland och Västergötland.

Men nej, det stämmer inte. Visst kan en och annan kontingent från Sverige ha ingått i de gotiska härarna, men goterna som folk betraktat torde inte ha utvandrat från våra nejder. Folkgrupper under antiken och tidig medeltid fungerade helt enkelt inte på det sättet. Dagens etniska grupper och enheter – vad vi kallar nationer – existerade inte. De etniska grupper som bevisligen fanns, på latin kallade gentes (sing. gens), var flexibla grupperingar som framför allt attraherade medlemmarna av samhällets övre skikt. Det gick alldeles utmärkt att byta gens, eller bekänna tillhörighet till mer än en gens samtidigt. (Se vidare i min bok Krigarnas och helgonens tid. Västeuropas historia 400-800 e.Kr., 1999).

Folk med benämningar som påminner om goternas omnämns för första gången av den antika världens författare under andra decenniet e.Kr. De är svåra att lokalisera geografiskt, men enligt en något senare skribent, geografen Ptolemaios, var goterna under romersk kejsartid bosatta i norra delen av nuvarande Polen. Under andra hälften av 100-talet och första hälften av 200-talet försköts bosättningarna mot Svarta havet, till dagens Ukraina. Först därefter blev goterna välkända för romare och greker. De angrep Balkan, Mindre Asien och den grekiska övärlden vid flera tillfällen, ända tills de tillfogades ett allvarligt nederlag av romarna i slaget vid Naissus (Niš) år 269. Trots detta överlät kejsar Aurelianus en tid senare provinsen Dacia i nuvarande Rumänien till en specifik grupp goter, vilka senare skulle kallas Tervingi, Vesi och visigoter. I och med det fick romarna lugn och ro. Goterna tvingades ägna sig åt att behärska ett stort territorium och bekämpa grannfolk. I mitten av 300-talet spred sig kristendomen bland goterna vid Donau.

Hela denna utveckling, som föregick goternas storhetstid på 400- och 500-talen, är ytterst besvärlig att följa i källorna. Vår främsta skriftliga källa, den gotiske historikern Jordanes, skrev sitt verk i mitten av 500-talet på basis av ett idag förlorat arbete signerat Cassiodorus. Denne hade varit ämbetsman under ostrogotkungen Theoderik i Ravenna och ansträngt sig för att i smickrande ordalag placera kungens folk och ätt i en ärorik historisk kontext. Det var på detta sätt myten uppkom att goterna skulle ha utvandrat från Sverige. Ju längre ett folk hade vandrat, desto bättre och mer ärorikt – alltså placerade Cassiodorus goternas urhem så långt upp i Nordeuropa han kunde. Hur mycket som är sant och falskt i hela denna blandning av historia och skrönor blir därmed oerhört svårt att avgöra. Den danske historikern Arne Søby Christensen (Cassiodorus, Jordanes and the History of the Goths. Studies in a Migration Myth, 2002) uppfattar i princip allt som påhitt.

Vad som är oomtvistligt är att små och relativt okända grupper successivt formades till ett stort folk, som växte i takt med att många andra grupper ville ansluta sig till goterna. Deras namn blev så ryktbart att andra gentes med glädje uppgick i goternas gens. I den rysk-franske arkeologen Michel Kazanskis tolkning (Les Goths, 1991) framstår goterna i sin helhet som en blandning av en mängd folk, vilka dominerades av en äldre aristokrati. Kulturella element upptogs från skyter, sarmater, thraker och slaver.

De goter som dyker upp i Medelhavsvärldens historia i slutet av 300-talet, och som plundrade Rom 410, härstammade alltså från flera olika stammar och folk. Något ”urhem” för alla dessa människor kan svårligen ha existerat. Likväl har senare tiders folk och nationer ansträngt sig till det yttersta för att rekrytera goterna till den egna stamtavlan. Svenskarna var tidigt ute. Vid kyrkomötet i Basel på 1430-talet krävde Växjöbiskopen Nicolaus Ragvaldi (Nils Ragvaldsson, d. 1448) en framträdande position i egenskap av delegat från goternas land. Vårt första historieverk på prosa har titeln Chronica regni Gothorum, ”Goternas rikes krönika”, skrivet av Ericus Olai (d. 1486). Uppsalaprofessorn Olof Rudbeck d.ä. (1630–1702) hävdade att det gamla gotiska Sverige var identiskt med Platons Atlantis. Och så vidare, och så vidare.

Men våra förfäder var långt ifrån ensamma. Österrikare, fransmän, spanjorer och till och med amerikaner har vid olika tidpunkter utpekat goterna som sina förfäder. Nazisterna älskade dem. Under andra världskriget döpte de om den polska staden Gdynia till Gotenhafen, och de lade upp planer för hur Krim skulle återbefolkas med äkta germaner när väl Sovjetunionen var krossat. Krim hade nämligen varit boplats för krimgoterna, en folkspillra som blev kvar i öster efter det att övriga goter tågat västerut (de assimilerades med den omgivande befolkningen först på 1700-talet). Simferopol skulle döpas om till Gotenburg, Sevastopol till Theoderichshafen.

Alltså: svenskarna härstammar inte från goterna. Vi härstammar från alla de folk som vid ett eller annat tillfälle har valt att invandra till landet efter det att inlandsisen drog bort. Den verkliga gotiska historien tillhör kontinenten, inte Skandinavien.