Svenskt bistånd skulle inte få 90-konto

NEW YORK. Vid det här laget vet vi att FN:s egna interngranskningar kan visa dåliga resultat. Men vad kostar det att göra bistånd?

För att hjälpen ska nå behövande, såvida inte alla skattebetalare personligen ska åka iväg med en påse hjälp och dela ut, behövs ju några som tar sig an att sköta verksamheten.

Och vad säger ni — ska den som då arbetar med att göra världen bättre gå klädd i tagelskjorta, eller ska denne ha råd att betala hyran? Steka fiskpinnar för jämnan eller kunna unna sig något mer framåt helgen? Köra bil eller bara cykla? Vad sägs om ett sommarhus? Att kunna anlita en chaufför? Privat kock? Barn i privatskola?

Gränsen mellan solidaritet — om det nu ens ska krävas — och profit är delikat, och när någon genast ställer det mot att pengarna istället borde gått till ”de fattiga” ser man kanske framför sig en väldigt ledsen och hungrig person som inte fick middag på grund av att en biståndarbetare eller diplomat satt och smaskade i sig de där fiskpinnarna istället.

Men riktigt så enkelt är inte. Men det finns olika nivåer av fiskpinnar, kanske man kan säga. Och det är väldigt mycket som heter bistånd.

#

Som jag berättat tidigare anses ett jobb på FN vara den riktiga högvinsten bland världsförbättrare. Många arbetar inte bara med bistånd, utan de utgör också en del av själva biståndet. En ganska stor del.

USA, som betalar absolut mest till FN:s budget, har flera gånger försökt pressa FN att se över kostnaderna. Att FN-anställda tjänar betydligt mer än amerikanska diplomater gjorde att Obama-regeringen i våras reagerade och krävde reformer. Systemet för löner är dessutom så snårigt att det till och med kan inbjuda till fusk och korruption, har en oberoende revision visat.

När FN-medarbetare spräckte resebudgeten med mer än en miljard kronor, och utöver det glatt fortsätter att bryta mot sina egna interna regler, lade USA in ännu en upprörd protest. Resorna i både affärsklass och första klass bara ökar, trots att det egentligen bara är tillåtet för längre resor. Att traktamente för mat och hotell betalas ut även för resdagar — när FN-diplomaten i själva verket sitter på ett plan i luften, har också länge varit standard och en välkänd extra bonus för de anställda.

De med erfarenhet från FN-systemet talar också ofta om att ersättningarna och förmånerna helt enkelt har slagit över, och blir en anledning att hänga sig kvar utan vare sig engagemang, effektivitet eller ett gott uppsåt.

Sverige är ett av världens mest generösa länder när det gäller att skicka kontantbidrag till olika FN-avdelningars budget, där merparten går till just sånt som löner och resor. Mer än hälften av de 24 biståndsmiljarder som gick ut på tre år var den typen av bidrag. Men nästan lika mycket svenskt bistånd går till olika typer av riktat stöd, där någon specifik åtgärd ska utföras för att människor ska få det bättre. Ett ”projekt” som det ofta kallas. Så där är vi lite äntligen närmare den tänkta mottagaren av bistånd, kanske?

Nej, det är långt kvar ännu.

Däri ligger det nämligen något som brukar kallas för ”transaktionskostnader” och lurar. Det är också löner, resor och annat smått och gott. Det kan till exempel vara konsulter, resor, eller ersättning åt underleverantörer och andra organisationer som ska utföra projektet, samt deras hus och bilar. Hur mycket detta i själva verket är vet ingen, och allra minst UD eller Sida.

#

Den svenska indignationen har till stor del handlat om före detta biståndsminister Gunilla Carlssons lön, som betalades med biståndspengar. På grund av detta kan någon långt borta antas ha blivit utan middag, har flera politiker förklarat, vilket också har gjort många upprörda. ”Biståndsbudgeten ska ju ändå i första hand gå till att hjälpa fattiga och förtryckta människor”, sade S biståndspolitiske talesman Kenneth G Forslund, till exempel.

Men sanningen är att de svenska biståndspengarna används till väldigt mycket intressant. Göran Eriksson skriver i tisdagens tidning att av de 38 biståndsmiljarderna går en femtedel till annat. Flyktingmottagande, till exempel.

Och UD.

Den som vill förkovra sig i hur UD använder biståndspengar för egen räkning kan bara läsa innantill i budgetproppen under rubriken ”Utrikesförvaltningens förvaltningskostnader”.

Där förklaras att:

Så var går egentligen anständighetens gräns; detta fina svenska uttryck som en läsare just använde i ett mail? Återigen – om nu en del av skatten ska gå till bistånd måste folk vara anställda inom den industrin. För att följa upp och granska vart pengarna går behövs ännu mer folk.

Problemet är alltså egentligen om att det är svårt att få grepp om just vad det kostar att göra bistånd. (Och sen vad det är tänkt att åstadkomma. Och slutligen vad det ger för resultat.) Men att det inte skulle skada om våra myndigheter åtminstone försökte, istället för att bara betala och sen inte följa upp så noga.

Väldigt många icke hungriga människor som kostar pengar blir också inblandade när FN är en anhalt för pengarna; så mycket står helt klart. Så när en miljard från UD går via Sida och sen till FN och vidare i någon riktning i ett land för att miljarden specifikt ska hjälpa barn vet vi inte ens hur många som får lön på vägen, eller hur många bilar de behövde. Det går alltså inte att säga att en miljard kronor nådde barnen. Och det kanske är rimligt, men vi vet alltså inte hur stor del av miljarden som nådde barnen. Eller hur liten del.

Det svenska FN-biståndet skulle nog inte kunna vara med i en TV-gala och skylta med att de har ett 90-konto, eftersom de skulle ha svårt att uppfylla kraven:

”Verksamheten får inte belastas med oskäliga kostnader. För samtliga kontoinnehavare gäller därför — såvida inte synnerliga skäl föreligger — att minst 75 % av de totala intäkterna ska gå till ändamålet.”