”Vi fick förankra tältet med mängder av sten”

Många kvällar paddlade Carina och Kristina tills solen gick ner – bara för att det var så fint då. Foto: Privat.

Det är med stort nöje jag kan presentera det sista gästblogginlägget från äventyrslöparna Kristina Paltén och Carina Borén som i förra veckan nådde målet på sin långa löp– och paddlingsresa:

Den 25 juni satte vi paddelbladen i det spegelblanka vattnet utanför Tenala. Med en euforisk känsla gled vi fram över sötvattensviken som avskiljs från havet med en fördämning. Säkert stod Jonas mormor och tittade på oss genom sin kikare då vi for. Inget undgår en Tenalabo.

Första tre dagarna höll vi oss på distanser omkring 25-30 kilometer för att låta våra kroppar värma upp. Sträckorna steg sedan mot maraton och ultra, som mest blev det 57,5 kilometer på en dag. Vi rundade en udde och fick rak motvind och krabb sjö. Åbo skärgård bjöd på gröna öar med lite folk, få motorbåtar och gott om ställen att handla mat på. Ett drömställe för en paddlare! Vi hade två olika sorters lyx – tillgång till mängder med mat, kajakerna rymde mycket mer än Baby Blue, och ett kök som fungerade, Janne hade tagit med sig gaskök och tuber när han kom med kajakerna. Det var obeskrivligt skönt att kunna vrida på ratten, tända gasen och ha kokande vatten inom någon minut.

Efter varje paddeldag mättes dagens sträcka och loggbok skrevs. Foto: Privat.

På grund av vinden fick vi gå norr om ett antal öar. Lagom till vi skulle passera Skiftet, det stora vattnet som skiljer Åbo och Åland skärgård, mojnade vinden. Vi fick paddling på spegelblanka vatten mellan de karga skären som kryllade av liv om vi tittade närmare. Paddlingen blev verkligen guldkanten på vår resa. Ofta paddlade vi till solen gick ned, det var nära midsommar och nätterna var ljusa. I packningen ingick påsen från en bag-in-box och kvällarna avslutades alltid med ett glas rött.

Benen fann sig i att vara fjättrade i kajaken, nu var det överkroppen som fick jobba. Passagen in mot Mariehamn bjöd på piskande motvind på grunt vatten. Vi fick slita för att komma framåt, hjärtat gungade upp och ned med vågorna. ”Vad är det för idioti vi gett oss ut på?” Båda tänkte inte på det som var nu, utan det som skulle komma – Ålands hav. Många kilometer över öppet hav. Vad händer om det blåser där? Hur känns åtta meter per sekund om det inte finns något skydd? 13 timmar fick vi kämpa på för att ta oss 43 kilometer innan vi gled in mot sandstranden på en camping vid 12-tiden på natten. Den nattvakna campingvärden behövde bara se våra slaka kroppar för att pruta på stugpriset.

Ålands hav är avklarat och Carina och Kristina har nått Sverige. Nu följer lugn paddling ner mot målet vid Stockolms Stadshus. Foto: Privat.

Vi lusläste väderprognoser för att ta hänsyn till vindstyrka och vindriktning. När någon sa ”det ska bli fint väder hela veckan” förstod vi inte vad han menade. Det var ju blåst! För mycket blåst och åt fel håll! Hur skulle vi ta oss över Ålands hav i rak, stark motvind? Modlösa paddlade vi från Mariehamn mot Eckerö, prognosen var verkligen inte bra men vi ville i alla fall komma till Eckerö så vi kunde ta färjan därifrån, Ta färjan från Eckerö till Grisslehamn kändes illa, men ta den ända från Mariehamn skulle vara värre. Moloket bloggade vi om vårt elände tills en kväll – prognosen slog om!

Som i ett trollslag såg hela fredagen bra ut! Vi kollade Eckerö, Ängeskär, Märket och Understen säkert 27 gånger under en kvart. Jösses, det såg bra ut! Vi skulle kunna klara det! Pirriga i hela kroppen la vi oss att sova på släta röda klippor och ingen av oss fick en blund den natten. Klockan 4:30 dagen innan dagen D steg vi upp för att paddla iväg i bästa vädret. Vi hann utanför Eckerö ut mot havet innan det blåste upp. Siktet var inställt på Ängeskär där vi skulle sova inför paddlingen över havet, men när vågorna blåste höga bestämde vi att Täppkobbarna fick vara Ängeskär. Redan vid lunch slog vi läger, fick förankra tältet med mängder av sten på den trädlösa ön. Klockan åtta la vi oss efter att en sista gång kollat väderprognosen och sett att – japp. I morgon är det dags!

Carina och Kristina blir uppringda av pressen. Foto: Privat.

Klockan 3:00 steg vi upp, långt innan solen gått upp. De fuktiga sovsäckarna och tältet åkte ned, frukosten likaså och lagom till soluppgången satt vi i kajakerna. Vi paddlade på spegelblankt hav, ut mot en ö vi inte kunde se. Kompassen ledde oss rätt och vid halv sju stod vi på Yttre Borgen, nedskiten av måsar som inte skulle komma på tanken att knycka vår mat. Med lite mer krusning på ytan styrde vi vidare mot vad vi först trodde var ett lastfartyg – de tre husen på Ålands havs mest ensliga ö syntes väl. Redan klockan nio klev vi iland efter att ha fått vägvisning från folk från finska fyrsällskapet. Vi välkomnades varmt in i fyrhuset och åt glupskt lunch medan vi lyssnade till sälsången. Radioamatörer från Belgien hade samlats på Märket för att samla träffar från andra radioamatörer. De hade fått ihop 16 000 på en vecka. Alla har vi våra böjelser.

Från Märket paddlade vi mot öppen horisont. Det var en mäktig känsla att sitta i en liten kajak på öppna havet och paddla rakt mot det okända. Så småningom kunde vi skymta två mörka fläckar, det var fyrarna på Understen. Den första blicken av Sverige på tre månader. Jublet steg i kroppen, vi skulle klara det, och nu hade vi gott om tid för paddlingen in till Stockholm!

Några av Carinas och Kristinas vänner står vid Djurgårdsbron med banderoll. Foto: Privat.

Tiden i Stockholms skärgård blev lugn. Det blåste men vi hade så gott om tid att vi kunde vänta ut vinden. Det blev en tid för reflektion och vila. Sista nätterna bodde vi hos kompisar som välkomnade oss varmt och med mat. Lyx! Sista natten tillbringade vi på Tegelön. Därifrån hade vi 15 kilometers lätt paddling in till Stockholms Stadshus. Vår målgångsdag grydde med strålande solsken. Vi prydde kajakerna med flaggorna från de tio länder vi passerat – Turkiet, Bulgarien, Rumänien, Ukraina, Polen, Litauen, Lettland, Estland, Finland och Sverige. Sen bar det av!

Synen som mötte tjejerna när de närmade sig Stadshuset. Foto: Privat.

Redan vid Djurgårdskanalen mötte vänner upp. De hade banderoller som välkomnade oss hem och ropade och hurrade. Vi njöt som två kungar där vi gled fram! Ingela pilade fram och tillbaka på sin cykel och tog bilder på oss. Vid Slussen provade vi slussning för första gången. Bara några minuter senare sände vi runt Riddarholmen. Vi såg klungan med människor nere i det högra hörnet och visste – de väntar på oss! Leende tog vi fram de svenska flaggorna, lyfte dem högt och viftade, hörde jublet som svarade, båtarna som tutade och sakta paddlade vi i hamn. Efter 3 262 löpta kilometer och 493 paddlade så var vi hemma!

Mer läsning om Carinas och Kristinas äventyr:

Carina och Kristina ska springa 300 mil

”Det röks väldigt mycket överallt”

”Den fridfulla skogsvägen var en prostitutionsgata”

”Ingen av oss vill att vår resa ska ta slut”