”Ingen av oss vill att vår resa ska ta slut”

Passering förbi målflaggan rakt ner i vattnet i Tenala. Foto: Privat.

Vi närmar oss Tallinn gående. Ingen av oss vill att vår resa ska ta slut. Under 75 dagar har vi löpt 3 109 kilometer på asfalt, grus, traktorvägar och genom ett och annat träsk. I runda slängar har vi gjort ungefär ett marathon per dag, fyra vilodagar inräknade. När vi skrev på gästbloggen senast hade vi just lämnat Ukraina för Polen. I Polen stötte vi på en del av världshistorien. När vi närmade oss staden Lublin drog kalla kårar längs ryggraden och vi förstod varför när vi såg de intakta vakttornen, barackerna och bostaden för lägrets högste chef. Vi hade kommit till Majdanek, ett av utrotningslägrena från andra världskriget. Det som skrämde än mer var att det låg mitt i staden, även på den tiden. Folk runtomkring måste ha vetat vad som pågick. Staden Lublin var ett färgstarkt smycke med gamla gränder, torg och en mängd uteserveringar. Lilla staden Zamosc förtrollade oss med sin ringmur och välrenoverade hus.

Påfyllning av energidepåerna i Bialystok, Polen – sann lyx! Foto: Privat.

Vid en svartvinbärsodling råkade vi på ett par som bestämt tyckte vi skulle bo och äta hemma hos dem. Hela familjen tog hand om oss och gav oss mat att ha med längs vägen. En man som försökt prata med oss i en vägkorsning och som tillslut förstod vad vi gjorde åkte resolut hem, ordnade mat, och ett antal kilometer senare mötte han upp oss med potatismos och frikadeller och varmt te. I Polen var de flesta vägar utmärkta, det var ofta tätt mellan byarna och lätt att hitta. Ett idealiskt löpland!

När vi närmade oss de baltiska staterna spelade sinnena oss ett spratt med att tänka ”snart är vi framme, det är bara 70 mil kvar” Men de 70 milen ska fortfarande springas och de tar sin tid. Ena dagen var vi glada över att vi snart skulle vara i mål, nästa dag hade vi långtråkigt för att det var långt kvar. Vi gjorde omstart och beslöt oss för att ta en dag i taget och inte ens tänka på att resan har ett slut.

Korsar gränsen till Lettland. Foto: Privat.

Precis när vi kom in i Litauen så fick Bianca, cykeln som Carina använt ett slag då hennes vrist gjort ont, ett nytt hem. Carina har omväxlande cyklat och sprungit för att ge vristen nödvändig vila. När hon inte cyklat har vi sprungit med både cykel och babyjogger. Sista dryga veckan innan vi lämnade Bianca sprang Carina hela tiden. Lämna ifrån sig livlinan som hjälpt oss var nervöst, men när vi träffade den fantastiskt hjälpsamma receptionisten Anita så visste vi att det var dags. Bianca skulle få det bra hos henne. Anitas kommentar när vi sa att vi ville ge henne en cykel blev ”Is this for real?” Sen bröt kramkalaset ut.

De baltiska staterna har känts rikare och mer välbärgade ju längre norrut vi kommit. De har en liknande historia, samtliga blev självständiga i början på 90-talet och har därefter haft en stor befolkningsminskning på grund av bland annat utflyttning. Det är rätt glest mellan byarna och de flesta människorna finns i städerna. Komma in i turiststaden Tallinn kändes främmande. För oss har livet bestått av regnkläder om det regnar, shorts om det är sol och vi har tvättat oss när det varit möjligt. I Tallinn mötte vi människor som var måna om att kläderna såg snygga ut och som dessutom luktade gott. Det är faktorer vi glömt.

På väg in mot Tenala, slutdestinationen för löpningen. Här är det mindre än fem kilometer kvar. Foto: Privat.

Vi unnade våra fantastiska kroppar både fotmassage och helkroppsmassage den dagen vi firade Carinas femtioårsdag i Tallinn. Strax därefter tog vi färjan över till Helsingfors. Möta stupfulla människor på en skrålande finlandsfärja kändes också väldigt främmande. I Helsingfors mötte vår vän Janne upp och tillsammans sprang vi de sista milen. Smultronen hade mognat och det blev många stopp längs vägen. I Esbo sprang vi in och tog ett varv med Baby Blue på den bana som används för 24-timmarslöpning. Skrattet bubblade i våra kroppar, det var magiskt att springa de slingrande sommarvägarna i Finland, med vetskapen om att vi snart sprungit färdigt. Sista biten bar in mot den gård Tenala där våra vänner Jonas och Erika har en stuga. Den lilla gräsbevuxna traktorvägen kantades av vimplar där de skrivit bland annat ”IstanbulTenala – Lätt som en plätt”. Vid havet hade de satt upp målsnöret, vi sprang rakt ut i vattnet, hand i hand. En löpning på totalt 3 262 kilometer var färdig.

Paddlingen startar i Tenala i Finland, i samma vik där Carina och Kristina sprang i mål vid löpningen. Foto: Privat.

Från det vatten vi sprang ut i är det nu dags att ta kajakerna för en cirka 45 mil paddlingstur hem till Sverige. Den 13:e juli klockan 12:00 räknar vi med att gå i land vid kajen intill Stockholms stadshus. Kom gärna och möt oss där!

Mer läsning om Carinas och Kristinas äventyr:

Carina och Kristina ska springa 300 mil

”Det röks väldigt mycket överallt”

”Den fridfulla skogsvägen var en prostitutionsgata”