”Den fridfulla skogsvägen var en prostitutionsgata”

Äventyrslöparna Kristina Paltén (vänster) och Carina Borén i Rumänien. Foto: Privat.

Ni minns väl Carina Borén och Kristina Paltén, äventyrslöparna som ska ta sig från Istanbul tillbaka till Stockholm? Här kommer ett nytt gästinlägg från dem, en reflektion över de länder de hittills har besökt:

Vi har tillryggalagt 170 mil genom fyra olika länder; Turkiet, Bulgarien, Rumänien och Ukraina. Alla är lika och ändå olika. Turkiet mötte oss med tedrickande på bensinmackar, cafeer, barer, restauranger och bara för att vi passerade. Överallt fanns ett leende och en tekopp. Och hundar. Stora, ilskna bestar som antingen bevakade sin tomtgränsen eller lösspringande, slitna hundar som inte hade någon gräns att bevaka. Alla skällde på oss men gemensamt var att om vi skällde tillbaka så ryggade de direkt. I Turkiet passerade vi små byar där vissa av husen var byggda av stenblock, plockade från marken, hönor och kossor sprang om vartannat på gårdarna och ibland låg en gödselhög mitt på tomten. I de mer välmående, stora husen odlade människor blommor men i byarna fanns inte sådan lyx. Det handlade om att skaffa livets nödtorft och möjligen njuta av en tekopp på byns teställe – om man är man vill säga. Minareter väckte oss ibland om morgnarna, de kom att betyda trygghet för oss. då visste vi att civilisationenvar nära. Turkiet mötte oss med de största leendena och längs vägarna tutade, vinkade och hejade folk hela tiden. Det var löpning i vänlighetens land.

Bulgarien blev lite anonymare för oss. Kanske berodde det på att vi sprang på större vägar genom stängda turistorter, kanske berodde det på att vi hade svårare med språket. Om kännetecknet i Turkiet var te så var Bulgariens kännetecken kaffeautomaterna. De står både utomhus och inomhus, här och där, och petar man i ett mynt så kommer en kopp rykande varmt kaffe. I Bulgarien fanns också öl, något som inte gick att beställa på restaurangerna i Turkiet. Här odlade folk blommor i sina trädgårdar, jämte grönsaker till det egna hushållet och lite försäljning. Ett starkt minne är när vi sprang in mot Varna. Vi tog en liten skogsväg för att slippa den stora vägen. Där stod kvinnor, utspridda längs vägen, som att de väntade på bussen på flera olika ställen. När vi såg en bil släppa av en tjej, en annan plocka upp henne direkt och därefter köra ut bland buskarna förstod vi var som var på gång. Den fridfulla, vackra skogsvägen var Varnas prostitutionsgata. Med ens kändes inte vägen lika vacker. Löpningen bjöd på en lång nedförsbacke innan vi fick springa över motorvägsbron med vår babyjogger eftersom gåbanan var full med lyktstolpar som vi inte kom förbi. Det kittlade i magen att känna fartvinden från bilarna rycka i jackärmarna.

En paus i vattenkriget med ett gäng Ukrainska ungdomar. Vattenkrig är en tradition i Ukraina runt påsk. Foto: Privat.

Rumänien spenderade vi längst tid i. Dels för att det var störst och dels för att det var omöjligt att förstå vägarna utifrån kartan. En liten vit väg kunde innebära lerkladd i kilometer efter kilometer eller så var det riktigt fin asfalt. Det visste vi inte förrän vi kom dit. Rumänien blev felspringningarnas land. Det innebar bland annat att vi en gång hamnade långt ute på en gräsväg, blandad med sönderkörd lera, som bjöd på gudomligt vackert landskap. Gröna kullar böljade åt alla håll, kantade med bokblandad skog. Skönheten tog andan ur oss och det fick skumpa så mycket det ville om löpningen, det var värt varenda meter. I början plöjde vi milsvida, blåsiga åkrar som aldrig tycktes ta slut, sedan blev det en kavalkad av mysiga byar där de äldre satt ute på bänkar vid sina hus och försökte växla ord med oss när vi passerade. Herdar vandrade med får, kor och getter här och där.I Rumänien var det också kaffe och öl som gällde. Våren stod i full blom, fruktträd överallt, och folk odlade ofta varena kvadratcentimeter av sina trädgårdar med grönsaker och ibland vackra blommor. Ofta var redskapen hästdragen plog och hacka, häst och vagn var verkligen ett transportmedel som används både för hö och att köra till den lilla lokala puben, tillika byns affär. Här sken också vänlighetens sol, en familj tog oss till sig och lät oss bo i deras hem och några män i en butik ordnade födelsedagfirande för Kristina när de insåg att hon fyllde år.

Matpaus i Turkiet. Foto: Privat.

Så kom vi till Ukraina, landet vi visste minst om på vår resa. Kyrkkupolerna glittrade av guld i solskenet och här och där låg en utsupen person. Här var det öl och emellanåt alldeles för mycket sprit som gällde. Det var ortodox påsk och vi fick vår del av det traditionella vattenkriget. Vi fick även en bukett tulpaner och en knippe salladslök av en äldre man som stannade och pratade med oss och sen körde iväg på sin vespa. Ukraina var oförutsägbarhetens land. En kväll kom vi till ett stort hotell, mitt ute i ingenting. En ung kille spelade dataspel i restaurangen och visst kunde vi bo där. Vi var hotellets enda gäster. På tre restauranger var vi in i köket och letade upp personalen och mat fick vi, ställena var öppna även om det inte såg ut så. I Ukraina såg vi för första gången en gräsklippare och folk som i större mängd hade vackra trädgårdar. Det blandades med jordbruk för hand. Det mest kännetecknande för Ukraina var vägarna. Gropiga till tusen! Vilket var ypperligt för vår del, de ukrainska bilförarna körde där det passade bäst – höger eller vänster sida av vägen spelade inte så stor roll – och därmed var de vana att ta hänsyn till alla i trafiken och därmed väldigt vänliga mot oss. Det var ingen som tutade ilsket på en babyjogger och två löpare mitt i körbanan. Levnadsstandarden var klart högre än tidigare under vår resa. Husen var i bättre skick än tidigare och de skruttiga ladorna som körde på de skruttiga vägarna kändes som en kontrast till resten. I alla länder har vi känt oss trygga, möjligen undantaget då vi fick åka turkisk polisbil efter att ha tältat på ett olämpligt ställe. Poliserna tog oss till ett inhägnat friluftsområde där vi fick sova i ett bönehus, det tog ett tag för oss att förstå att de bara var rädda om oss. De vi träffar är ofta nyfikna, stannar för att prata ett slag oavsett vilket språk konversationen sker på. Människor är sig lika – de flesta är nyfikna och vill väl.

Lägenhetshus i Bulgarien. Foto: Privat.

Tidigare bloggat om Carina och Kristina:

– ”De ska springa 300 mil”
– ”Det röks väldigt mycket och överallt”