Det största äventyret är det minst coola

En öken på Fuerteventura är ett ställe att ägna sig åt äventyrsmotion på… Foto: Privat.

Mitt senaste blogginlägg om äventyrsmotionären skapade en del funderingar på temat om vi nu ser en ny trend som vi ”måste” leva upp till. Och att folk kommer att känna sig tvingade att åka över halva jordklotet och springa ett maraton för att leva upp till den nya normen.

Jag vill därför redan nu blåsa bort dessa orosmoln genom att bestämt hävda att för mig handlar inte äventyrsmotionerandet om ett äventyr som nödvändigtvis behöver äga rum på en avlägsen plats. Ännu hellre äger det rum i det närbelägna terrängspåret, på väg till jobbet eller i en stad man besöker i jobbet.

Med ”äventyr” menar jag att våga ta ett kliv utanför det man vanligen gör, tänja på gränserna och prova nya saker. Som att börja springa till jobbet om man inte har gjort det förut, löpa den gamla vanliga rundan åt andra hållet, gå in i en relation och försöka stanna kvar där om man är relationsrädd, strunta i intervallpasset och bara njutspringa på känsla eller prata med en främling bara för att personen verkar spännande. Det är så lätt att vi associerar äventyr med något som absolut måste äga rum långt bort och det ska helst kosta mycket pengar. Men ingenting kunde inte vara mer fel.

…ett annat är en morgon i en stad man reser till i jobbet. Eller hemmavid. Foto: Privat.

Det ska inte kosta pengar att vara äventyrsmotionär, för då blir det något uteslutande. Istället vill jag uppmuntra människor att se på sin närmiljö med nya ögon. Vi människor är oftast mer förutsägbara än vi anar, bara att göra precis tvärtemot det man har tänkt sig kan ge många starka upplevelser och nya insikter. Vill du absolut springa ett lopp på Sydpolen, gör då det. Men det är inte mindre coolt (!) att göra något våghalsigt hemmavid. Tvärtom kan det vara ännu coolare, för då kan du inte bara ta planet hem när det börjar bli allvar…

Hoppas ni har haft en fin helg alla!