Sluta trivialisera ätstörningar

Vad är mest allvarligt: ökad fetma på grund av fredagsmys eller överdriven träning och ortorexi? Det här debatterades på SVT Debatt igår kväll. Foto: Colourbox.

Igår kväll bänkade jag mig för att kolla in SVT Debatt där man bland annat skulle diskutera vad som är den största hälsofaran i vårt samhälle: fredagsmys och chips eller överträning och hälsokostmani.

Bland gästerna i studion fanns triathleten och åsiktsmaskinen Jonas Colting samt hälsovetaren Yvonne Lin, känd bland annat för att hon var den som först lanserade aerobics i Sverige.

Innan jag rockar loss med mina egna åsikter i frågan måste jag bara uppgivet fråga: varför måste vi debattera det här överhuvudtaget? Att såväl överkonsumtion av onyttigheter som överdriven träning och hälsofanatism är allvarligt kan vi ju enas om. Att det sedan råkar finnas fler överviktiga människor i vårt land än det finns ortorektiker innebär ju inte att det senare tillståndet skulle vara mindre allvarligt. Det här har jag redan diskuterat här på bloggen nyligen.

Men om vi återgår till tv-debatten. Jonas Colting menade att träning inte alls ska vara njutbar, tvärtom ska det vara hårt och jobbigt att träna. Yvonne Lin påpekade att det är stor skillnad på prestations- och hälsoinriktad träning. Vill man nå den absoluta toppen i någon idrott är det självklart att träningen inte alltid kan vara rolig, men tränar man för att förbättra sin hälsa är det tvärtom viktigt att passen känns lustfyllda – annars är ju risken stor att man tröttnar.

Det är just det här som är problemet. Colting talar ut ett elitidrottarperspektiv vilket blir tokigt när majoriteten av dem som nås av hans budskap är vanliga motionärer eller möjligen subelitmotionärer som gör stora uppoffringar för att få till sin träning trots familj och heltidsarbete. Självklart kan det vara utmanande och inspirerande att i perioder pusha sig lite hårdare i träningen även som motionär, men jag menar att man för motivationens skull bör ha roligt under åtminstone de flesta av sina pass.

Elitidrottare har ofta regelbunden kontakt med specialister som idrottsläkare, naprapater, kiropraktorer, sjukgymnaster och kostrådgivare vilket gör det lättare att snabbt fånga upp och åtgärda skadekänningar och liknande. Vi motionärer har sällan sådan expertis att tillgå, utan baserar oftast vårt träningsupplägg på sådant vi läst i tidningar, på bloggar eller hört av vänner. Självklart ökar då risken för skador och att känningar hinner gå långt innan vi åtgärdar dem. Synd eftersom jag inte ens ser vitsen i att pressa sig så hårt när man är motionär och inte siktar på pallplats ens i något lokalt brödrostlopp.

Min slutsats av detta blir alltså att vi motionärer borde skaffa oss fler förebilder bland idrottare vars liv påminner mer om våra än om en elitidrottares. Då blir det dels enklare att sätta relevanta mål som fungerar i vår vardag samt undvika skador, överträning, ortorexi och annat. Dessutom är jag trött på den ständiga trivialiseringen av ätstörningsproblematik. Jag får en känsla av att de här problemen inte tas på särskilt stort allvar därför att det främst är kvinnor som drabbas. Diskussionen om fredagsmys och ökad ohälsa är också viktig men den tar vi en annan gång. Nu tänker jag ta en god lunch och njuta av majsolen!

Peace.