”Kom igen Månström, det är ju bara att springa!”

Spexar lite inför starten. Foto: Privat.

För femte året i rad var det dags för Prag halvmaraton tidigare idag. Banan kan jag ju, så där var det inga överraskningar. Men ett desto mer osäkert kort var min löpform, som var minst sagt dunkel.

Efter Nyårsloppet 2013 har jag knappt sprungit några intervallpass alls utan mest fokuserat på lugnare pass, helt enkelt för att jag inte haft varken ork eller lust att pressa kroppen för hårt när det har varit mycket på andra fronter. En bok har ju kommit ut och en sprillans ny podd har lanserats. Bland annat.

Ställde mig på startlinjen med ambitionen att ta mig runt i ett tempo runt 5:20 min/km, för det är ungefär vad jag trodde att kroppen kunde mäkta med just nu. Men när starten hade gått och jag började springa kändes det på tok för lätt med den farten. Förhållandena var ju utomordentliga med mulet och runt 18 grader, så jag testade att öka lite och se hur länge det höll.

Lycklig Petra efter målgång. Foto: Privat.

Passerade milen på strax under 50 minuter och blev faktiskt chockad över att det hade gått så pass fort. Sprang på och tänkte att vi får väl se om det håller in i mål. Allt kändes hyfsat lätt och smärtfritt fram till och med 15-kilometerspasseringen. Då började benen stumna till och jag fick börja jobba mentalt. Hade hittills tagit loppet i femkilometersblock men nu blev det fokus på att beta av kilometer för kilometer. Sex kilometer till i den här farten borde jag väl greja med lite jävlaranamma? Det var ju inte så att jag flåsade utan det enda ”problemet” var ju en lokalt stelhet i underbenen. Inget skäl att vika ner sig.

Kilometer 16. Mamma och pappa stod mitt på bron med gel och sportdryck. En välkommen milstolpe! Försökte få i mig så mycket sportdryck jag kunde men magen protesterade. Sög i mig gelen men fick nästan kväljningar. Hållet kom som ett brev på posten. Det var nu jag började få betala för avsaknaden av längre tröskelpass. Samtidigt hoppade det upp en liten rackare på min axel som viskade: ”Du viker väl inte ner dig bara för att det tar emot lite? Det är ju bara att springa, kom igen nu!”

En grupprunfie måste man ju ta! Foto: Privat.

Kilometer 17. Jobbigt, jobbigt. Bet ihop och lät Born to be alive gå på repeat i öronen. Det var den enda låten i spellistan som funkade just nu, varken Scooter eller Kim Wilde var tillräckligt catchy. Kilometer 18. Hur ska det här gå? Jag pallar inte. Vem fasen uppfann kullerstenar med flera centimeters avstånd mellan varandra? Kilometer 19. Bara två ynka kilometer kvar men det kändes som en hel evighet. Försökte komma ihåg hur långt två kilometer är. Det är väl inte mycket? Det kändes som att jag sprang i sirap men en snabb titt på klockan talade om att jag inte tappat alltför mycket, max en 20-25 sekunder på andra halvan.

Sista biten in i mål gick på ren vilja. Tappade ännu några sekunder men vägrade att lyssna på skallen som skrek åt mig att börja gå. Bara 500 meter kvar, det är ju ingenting! Kom igen nu, Månström! Lyckades uppbringa någon slags spurt men inte såg det snyggt ut. Slagsidan var påtaglig och jag har nog aldrig varit så här slut efter ett lopp. Fick luta mig mot ett kravallstaket i några minuter och pusta ut. Trodde faktiskt att jag skulle tvingas spy men det gick över och sedan kunde jag linka mot väskförvaringen.

Mitt femte halvmaraton i rad i Prag var avklarat – på 1.45 vilket innebar en 27:e plats i min åldersklass! Inte illa med tanke på förberedelserna. Kul! Fler här som har sprungit halvmaran i Prag idag? Hur gick det?