Får du alltid pisk av din soffkramande granne?

Hata snabba grannen. Lite i smyg i alla fall. Foto: Colourbox.

Du vet säkert vad jag menar. Själv har du plikttroget följt Szalkais maratonprogram, med allt vad det innebär av vindpinade långpass i iskyla och backintervaller i mörkret. Bara för att på dagen D få tokpisk av din soffkramande granne som börjat löpträna några veckor före loppet. Och under eftersnacket får du förstås höra saker som: ”Du ser, man ska vila sig i form – det är farligt att träna för mycket. Höhööö…”

Japp, jag har själv upplevt detta. Flera gånger. Ibland är det grannen, ibland jobbkollegan, ibland någon kompis. Varje gång känns det lika förnedrande att behöva stå till svars för att man inte sprungit snabbare, trots att man löptränar hyfsat ofta. Varje gång blir man lite förbannad på benen och skallen för att de inte lyckas prestera bättre. Är det verkligen rättvist att nästan-soffpotatisar bara kan bestämma sig för att börja springa och göra milen under 40 någon månad senare? Nej, det är det förstås inte. Men å andra sidan är det inte mycket här i världen som är rättvist.

LÄS OCKSÅ: Mina 10 bästa pepptips

Kjell-Erik Ståhl berättade för mig att läkare funnit att han begåvats med ”en för löpning optimalt konstruerad biomekanik”. Därför kan han löpträna i stort sett hur mycket som helst utan att skada sig och någon styrketräning för att kompensera för överbelastningsskador behövs således inte. Helt naturligt landar han med foten i en lodlinje rakt under huvudet och summan av kardemumman blir jäkligt snabb löpning. Medan resten av oss fortsätter harva runt och brottas med skador och annat elände. Orättvist? Ja. Den karga verkligheten? Ja.

Jag menar att de flesta förmodligen är optimerade för någon typ av aktivitet. Kanske är det schack, fotboll eller löpning. Eller biljard, golf eller något helt annat. Men när en sport boomar och dessutom är lockande enkel och effektiv att utöva – ja, då fylls gatorna också av löpare som saknar Ståhls klipp i steget. Som aldrig kommer att göra maran på 2.10, eller ens under fyra timmar. Samtidigt kommer det alltid att finnas fenomen som min granne. Eller fantastiska Biggest Loser-Emma som bantade bort halva sin kroppsvikt och sedan sprang Tjejmilen på 50 minuter. Inom loppet av ett år! Visst blir man både imponerad och (i smyg) lite avis?

LÄS OCKSÅ: 10 sätt att överleva löparvintern

Den enda trösten är väl att oavsett hur långsam man är så bränner man ju lika många kalorier. Ska inte upprepa mitt gamla motto i tid och otid, men ha det gärna i bakhuvudet i era svagaste stunder. Man ser inte på en snygg kropp om du gör milen på 70 eller 35 minuter. Thank God!