Det där med att skita i vad andra tycker

Jag får många mejl från er läsare, de flesta är väldigt trevliga och jag blir alldeles varm i hjärtat av att läsa dem. Men då och då kommer det såklart mindre roliga mejl, som till exempel det jag fick för några dagar sedan:

”Lägg ner din blogg. Du suger. Gör nytta istället för att fylla SvD.se med dina värdelösa inlägg. Jag tränar hälften så mycket som du men springer ändå snabbare. Du suger!”

Och liknande budskap trillar med jämna mellanrum in i kommentarsfälten också. Såklart. Och visst: varje gång man läser sånt där blir man lite ledsen. Det liksom hoppar till i magen. Hur kan någon irritera sig så där mycket på mig och min blogg att man skriver så där? Varför kan inte alla gilla mig liksom? Men de trista nyheterna är ju att inte alla kan gilla en. Det finns alltid några som kommer att störa sig på att man är för snygg, för framgångsrik, för långsam, för snabb, för tjock, för mager eller vad det nu kan vara. Och så vidare.

För några år sedan hade jag inte pallat med att få negativ kritik. Jag hade blivit knäckt, tagit det personligt och lagt ner bloggen. Men nu är jag lite vuxnare och lite klokare. Istället för att deppa ihop blir jag bara ännu mer taggad. Ungefär som i fjol när jag ofta fick höra att jag var långsam, att jag aldrig skulle greja maran under fyra timmar, att jag körde för lite intervaller, att jag var en korkad och utseendefixerad träningsnarkoman med mera med mera. Ju mer negativa kommentarer jag fick, desto större blev tävlingshornen i pannan:

”Jag vet vem jag är och vad jag kan. Folk får tycka vad de vill. Här är jag och jag tänker fortsätta att synas, höras, inspirera och irritera. Hantera det!”

Vad säger ni, ska vi försöka skita i vad alla andra tycker? Med start i detta nu?