Utstirrad…

Folk kanske trodde att det var någon deltagare från Säpojoggen som kommit på avvägar när jag kom springande i viktvästen tidigare idag? Foto: Petra Månström.

Jag har börjat springa till och från gymmet i min nya viktväst, laddad med femton enkilosvikter. Tempot är än så länge lugnt – allt för att successivt vänja knäna vid den extra vikten – och sträckan är tre kilometer tur och retur. Det räcker gott och väl för att få upp flåset rejält och svettas ymnigt, kan jag meddela. En sträcka som jag utan de där extra kilona skulle ha avverkat utan besvär kändes nu milslång. Det var stört omöjligt att få upp en snabbare fart än 6 min/km och jag försökte inte ens lägga i högsta växeln eftersom jag ville ha krafter kvar till överkroppspasset på gymmet.

En annan sak jag noterade var att folk tydligen inte är så vana vid löpare i viktväst. Jag blev nämligen rejält utstirrad under den korta tid jag var ute och receptionisten på gymmet kommenterade att ”det där ser farligt ut”. Tja, vad svarar man på det? ”Nej, inte farligt – men väldigt bra träning”, försökte jag. Det gick inte riktigt hem, i synnerhet inte efter att receptionisten fått hålla i viktvästen. Då tyckte hon bara att jag var ”galen”. Jag påpekade att de som mönstrar idag måste springa två kilometer med utrustning som väger så där mycket. Hon trodde jag skojade…

Fler här som tränar eller har tränat med viktväst, viktbälte eller liknande? Erfarenheter?