Maratonbloggen
Petra Månström
Petra Månström
Foto: Colourbox.
Har fått mycket respons på inlägget om prestation och motivation som jag skrev tidigare i veckan. Fortsätter på det inslagna spåret med att reflektera lite kring den ”allt eller inget”-mentalitet som tycks råda på många håll och kanter just nu. Den gyllene medelvägen har liksom blivit ute – nu måste man välja att antingen äta fett eller kolhydrater. Och antingen gör man karriär fullt ut med extra allt eller så blir man hemmafru på heltid. Och antingen inreder man sitt hem på ett sätt som skulle få Simon & Tomas att bli gröna av avund – eller så lämnar man det åt sitt öde.
Och antingen tränar man för maran eller så struntar man i det – för får man inte ändan ur soffan så pass att man grejar att underkasta sig ett maratonträningsprogram så är det liksom ingen idé. Stockholm Marathon har blivit 2010-talets svar på det där milloppet man gärna ville klara av, men problemet är att inte alla har tiden eller engagemanget för en sådan utmaning.
Jag är medveten om att jag generaliserar kraftigt nu, men håll med om att det jag skriver inte är helt gripet ur luften. I ett samhälle där det egna varumärket är nyckeln till framgång är det viktigt att synas, höras och märkas – och det gör man inte genom att pimpa köksgardinerna med bara EN Maria Montazami-tofs, äta lagom mycket fett och träna för sitt höga nöjes skull. Då sticker du liksom inte ut. Klart som sjutton att det här får prestationsångesten att slå i taket. Vad var det för fel på lagom? Eller vill man inte vara det?
Hur vill du vara?
