Rapport från mitt första lopp!

Taggad Petra strax före start. Foto: Privat

En hyperkoncentrerad maratonbloggare går in i sig själv minuterna före start och hör inte att min hejaklack ropar mitt namn högt och ljudligt. Foto: Privat

Just som jag skulle ta en klunk ur min medhavda energidryck upptäckte jag min underbara hejaklack som tog bilder på mig. Tackar för det! Foto: Privat


Nöjd Petra strax efter målgång, invirad i värmande folie och försedd med tapperhetsmedalj. Foto: Privat


Som tur är bor vi bara ett stenkast från start och mål, här på Staromestské námestí på väg till den hägrande duschen på hotellet. Foto: Privat

Skärmdump från Polarpersonaltrainer.com. Sluttid på halvmaratonsträckan 21,0975 km blev 1:52:51, snittfart 5,21 min/km, snittpuls 167, maxpuls 178.

Så, nu har jag landat på hotellrummet igen efter en god middag med tjeckiska paradrätten stekt fläsk, knödel och surkål – till det självklart en kall Pilsner Urquell!

Hur gick loppet då?

Först klädångesten. Korta eller långa tights? Kort- eller långärmat? Jag stack ut huvudet genom fönstret på morgonen och konstaterade att det var halvklart, fuktmättad luft och 10-12 grader. Med andra ord: perfekta förutsättningar för löpning och valet föll på långa tights och t-shirt.

På väg till start upptäckte jag att gps:en hade svårt att hitta satelliterna och i sista stund bestämde jag mig för att springa tillbaka till hotellet och byta till fotpoden, vilket skulle visa sig vara ett smart val. I mål kunde jag konstatera att pulsklockan visade på 21,2 km medan den faktiska sträckan var 21,095 km. Helt okej felmarginal med andra ord!

Gjorde några korta stegringar innan det var dags att ställa sig i startledet – som oseedad löpare var det längst bak som gällde. När startskottet avfyrades av president Václav Klaus rörde vi oss sakta framåt och till min stora irritation knuffades och buffades det en hel del bland löparna runt mig. Jag försökte gå in i mig själv, fokusera på uppgiften och tänka bort människorna omkring mig (se bilden ovan, jag hörde inte ens att Milla och Lisa ropade på mig).

Så var vi äntligen framme vid startlinjen, jag startade pulsklockan och började springa. Tvingade mig själv att inte rusa på för fullt utan hålla ett jämnt, lugnt tempo runt 5:30-5:40 min/km. Såg till min pappa efter ungefär 2 kilometer, vinkade till honom och vred upp volymen på ”Read my lips” med Jimmy Somerville i iPoden.

Efter 5 kilometer var vi framme vid första vätskekontrollen och där kunde jag konstatera att det var SLUT på energidryck! Mycket irriterande. Som tur var hade jag med mig två flaskor energidryck i vätskebältet och drack ur den istället.

Känslan att springa bland alla dessa andra löpare och med stor publik som hejade på var oerhört mäktig. Det kändes som man var med om något stort och det var häftigt att springa bland alla dessa vackra, historiska byggnader.

Benen kändes lätta och pigga, ingen tillstymmelse till håll och jag tyckte att jag hittat ett bra tempo som jag kunde hålla ett tag.

Milen passerades runt 51-52 minuter och efter 12-kilometerspasseringen då jag vinkat på mamma, Milla och Lisa blev banan ganska mycket tråkigare. Först en seg uppförsbacke, motvind och trista omgivningar i ett fabriksområde. Det var mycket glesare bland åskådarna här också och jag tycker att det hade varit mycket mer inspirerande att springa två varv inne bland alla vackra byggnader i stan istället.

Vid 16 kilometer fanns det en vätskekontroll med energidryck och då stannade jag till och hällde i mig lite ny kraft.

Benen kändes segare och en kraftig motvind i kombination med de trista omgivningarna gjorde att jag kände mig ganska oinspirerad. Det gick därför lite långsammare, men jag försökte låta bli att snegla för mycket på pulsklockan.

Hade från början tänkt att i huvudet dela upp loppet i 3-kilometersmoduler och ta en modul i taget – men den strategin glömde jag tydligen bort under loppet. Tänkte bara på att det var kul och häftigt att springa och liksom bara konstaterade att nu har jag sprungit 12 kilometer och jaha, nu var det visst sprungna 17 kilometer.

Vid 20-kilometerspasseringen var jag väldigt seg i benen och försökte mig på en spurt som gick så där. Kom ner strax under 5 min/km och lyckades hålla den farten ända in i mål. Kort efter målgång piggnade jag till väldigt fort och kände mig alldeles för pigg. Blev lite irriterad för att jag inte satsat hårdare på en längre slutspurt – jag hade ju kanske fixat det.

Men, men. Nu är första loppet avklarat och jag vet lite mer om vad jag har i benen. Känner mig grymt peppad inför min fortsatta träning och har en svag förhoppning om att maran kan bli en rolig – om än vansinnigt plågsam – upplevelse.

Sluttiden blev 1:52:51, jag är grymt nöjd och har haft en fantastisk dag. Har definitivt fått mersmak för det här med att springa lopp!

Här kan ni se ett tv-klipp från tävlingen (obs! på tjecki
ska, men sevärt även för dem som inte förstår språket!) Vann halvmaran i herrklassen gjorde förresten kenyanske Joel Kimboi Kimurer på 1:00:09 och på damsidan Jerotich Rose Kosgei, också hon från Kenya, på tiden 1:09:52.

Stort tack till min fina hejaklack och alla ni läsare som peppat och gratulerat mig. Känner mig hedrad som fått så fin uppbackning inför detta mitt allra första lopp.