”Kärnvapen” i senaten (2)

WASHINGTON Det blev snabbt byte av samtalsämne i helgen – från Demokraterna i senaten till Iran och kärnprogrammet.

Sent i torsdags bestämde sig majoritetsledaren i senaten Harry Reid (se mitt förra blogginlägg) att ta till ”the nuclear option” för att häva filibustern vid tjänstetillsättningar. Dock ej för domarkandidater till Högsta domstolen, där ska 60 röster krävas även i fortsättningen för att sätta streck i debatten och gå vidare till omröstning.

Reids beslut ledde till ett ramaskri bland Republikanerna och rubriken över senatorn Lamar Alexanders debattartikel i Washington Post sammanfattar känslostämningarna: ”Majoritetens tyranni”. Detta är ”Obamacare II eller ännu en partisk maktmanöver för att tillåta majoriteten att göra vad den vill…”, skriver Alexander.

Politiske reportern Tim Dickinson ordar en del om majoriteter och minoriteter i kongressen i denna artikel i senaste Rolling Stone (publicerad före senatsomröstningen).

– Filibustern innebär ett odemokratiskt extralager i kammaren som redan är odemokratisk, konstaterar han om det faktum att 41 republikanska senatorer som bara representerar 28 procent av befolkningen har kunnat stoppa eller bromsa förslag.

Idag, fortsätter Dickinson, bor 65 gånger fler i Kalifornien än i Wyoming, men båda staterna har lika många senatorer – två vardera.

– Hälften av USA:s befolkning återfinns i endast nio stater. Vilket betyder att den andra hälften kontrollerar 82 röster i senaten, menar Dickinson.

Minoritetens tyranni, skulle man alltså kunna säga. Här Reid med plansch över hur filibustrandet ökat, särskilt under Barack Obama.

Till saken hör att Republikanerna varit framgångsrika med ”gerrymandering” i kongressdistrikten och behöll sin majoritet i representanthuset trots att de fick 1,4 miljoner färre röster i valet 2012.

Reids drag lär förgifta stämningarna på Capitol Hill ännu mer.

Och, lite överkurs för nördar, tvärpolitiska inlägget i Washington Post av exsenatorerna Tom Daschle (dem.) och Trent Lott (rep.) om hur man skulle kunna förbättra rutinerna i senaten. Till exempel: återinföra femdagarsveckan och hålla tvåpartiöverläggningar åtminstone en gång i månaden.