Det svenska slaveriet

WASHINGTON Idag, den 9 oktober, uppmärksammar Afrosvenskarnas riksförbund årsdagen av slaveriets avskaffande i västindiska svenskkolonin Saint-Barthélemy 1847.

Det blir program på Café Pan-Afrika i Stockholm.

SVT:s Vetenskapens värld tog upp ämnet (bakgrund och trailer här under rubriken Sveriges slavhistoria avslöjad) med fokus på ett tusental domstolsprotokoll som Uppsalahistorikern Fredrik Thomasson granskat.

– Det jag har hittat är hur ett svenskt implementerat rättssystem behandlar den svenska slavbefolkningen. Det är ingen någonsin som har tittat på det här materialet. Det är en viktig källa för socialhistoria. Domstolsprotokoll är nästan enda källan där vi får reda på något om slavbefolkningen, som ju annars är tyst. Slavarna finns där med namn, de är vittnesmål och man kan nästan höra deras röster, säger Fredrik Thomasson till svt.se.

Bland exemplen finns slavarna Jean Pierre och Susanna som bestraffats med vad besökaren Bengt Euphrasén kallade för ”negerpiskan” i en rapport på 1780-talet.

Representanter för Afrosvenskarna hade uppmärksammat min bok En droppe svart blod om de svartas historia i USA och dök upp på ett evenemang för att fästa publikens uppmärksamhet på svenska synder i sammanhanget. Och jag kunde peka på att jag tagit med citat ur ett avsnitt från regeringens hemsida om mänskliga rättigheter:

”Den svenska handeln med afrikanska slavar är en mörk del av vår historia som alltför länge har gömts undan. Sverige hade slavkolonier både i nuvarande Ghana och på den västindiska ön Saint-Barthélemy och mellan 1600-1800-talet genomfördes över femtio svenska slavskeppstransporter. Sverige var en huvudexportör av det järn som användes i slavhandelstransaktionerna på den afrikanska kusten och för att fjättra slavarna.”

Fredrik Thomasson framhåller att svenskarna anpassade sig till de grymma metoder som rådde på de karibiska öarna och i USA – dock med skillnaden att miljön på Saint-Barthélemy (i svensk ägo från 1784, återlämnades till Frankrike 1878) inte lämpade sig för plantageodling.

Och han tillägger i svt.se:

– Jag tror att Sverige ofta tenderar att ha en ganska självgod självbild. Sverige har lite grann sett sig som ett världsmedvetande, och då har man tenderat att glömma bort vad som har hänt i den egna historien. Det finns antagligen ett skäl till varför ingen har studerat det här förut och kanske inte bara beror på att arkivet befinner sig i Frankrike, utan det har inte funnits med i den här självbilden.