Obamas vänner allt färre

WASHINGTON Med sådana vänner behöver man inga fiender… Så ser läget ut för Barack Obama som för tillfället befinner sig i en ovanligt tidig ”lame duck”-sits.

Demokrater i kongressen trilskas, medierna gräver i det stökiga förspelet till Syrienlösningen och vänsterkommentatorer lägger in diverse brasklappar även när de försvarar Obama, som till exempel ”lagen är inte perfekt” och ”administrationen misslyckades med säljkampanjen” i debatter om Obamacare.

På onsdagsmorgonen var det två ovanligt bitska krönikor i de stora tidningarna. Ruth Marcus i Washington Post, normalt i Obamalägret, hävdade (läs här) att hon inte träffat någon som stöttar Obama på sistone; och Maureen Dowd i New York Times, mer allmän politikerätare, konstaterar (här) att Obama inte når fram längre. Bill Clintons hade en förmåga att sammanfatta komplicerade sakfrågor i några enkla meningar till skillnad från Obama som föredrar att mässande ”påminna folk om att han är den smartaste i lokalen och väntar sig stöd eftersom han gör det som är svårt och rätt”.

Obama försvarade sig med att kritiken mot Syrienturerna handlade om ”stil” (i ABC:s This Week, utskrift här), men det bemöttes med invändningar om att stil kan vara substans för presidenten och att det i presidentens stil borde ingå att sälja substansen.

Bortsett från Syrien skärskådas Obamas hantering av kandidaten till ordförandeposten i Federal Reserve, Larry Summers. Obama kämpade inte för honom (alternativt: kunde inte skrämma motsträviga partikamrater till att lova att rösta för). Det blev en repris av den pinsamt utdragna historien med Susan Rice som han egentligen ville ha som utrikesminister. Både Summers och Rice tvingades meddela att de inte stod till förfogande, fastän de i högsta grad gjorde det…

Om Obama vill koppla av en stund får han väl bläddra i fotoalbumet och minnas Stockholmsbesöket.