Många svar till Putin

WASHINGTON Det finns naturligtvis realpolitiska analyser av ryske presidenten Vladimir Putins op-ed-artikel i torsdagens New York Times.

Men i övrigt kan man nog lugnt påstå att den mest bemöttes med sneda leenden i USA. Och det gäller särskilt Putins avfärdande av amerikaner som ”exceptionella”.

Syrligast är Dana Milbank i Washington Post i sitt öppna brev till Putin (läs hela här). Milbank undrar om Edward Snowden hjälpt honom med språket, tackar för att han nämner Gud (underförstått, inte vanligt bland gamla KGB-officerare) och påpekar att en del av Putins egna handlingar verkar – amerikanska… – som ritten utan skjorta, motorcykeln, unga älskarinnan…

Milbank slutar sedan med konstaterandet att ”…om inte dina förfäder kört ut mina förfäder från östra Europa skulle jag inte befinna mig här idag, som delaktig i det amerikanska experimentet.”

Radioprataren Rush Limbaugh instämmer med Putin (utskrift) och anklagar Barack Obama för att inte förstå vad ”American Exceptionalism” innebär. För övrigt ingen ny anklagelse. Men för tillfället är det endast en minoritet av det amerikanska folket som vill offra mer pengar och blod på att projicera sådan i Mellanöstern.

Annars stod Norman Podhoretz för den giftigaste Obamakritiken i veckan i denna debattartikel i Wall Street Journal och den går ut på att Obamas vacklande i Syrienkrisen är ett strålande bevis på hur väl han lyckats med ambitionen att försvaga USA. Ett par utdrag:

”As a left-wing radical, Mr. Obama believed that the United States had almost always been a retrograde and destructive force in world affairs. Accordingly, the fundamental transformation he wished to achieve here was to reduce the country’s power and influence. And just as he had to fend off the still-toxic socialist label at home, so he had to take care not to be stuck with the equally toxic ”isolationist” label abroad.”

”The consequent erosion of American power was going very nicely when the unfortunately named Arab Spring presented the president with several juicy opportunities to speed up the process. First in Egypt, his incoherent moves resulted in a complete loss of American influence, and now, thanks to his handling of the Syrian crisis, he is bringing about a greater diminution of American power than he probably envisaged even in his wildest radical dreams.”