Levande och döda soldater

WASHINGTON Små amerikanska flaggor har stuckits ner intill varenda en av de 360000 gravstenarna som står i långa raka rader på Arlingtonkyrkogården på måndagen – Memorial Day – när USA hedrar sina stupade.

När jag flyttade till Washington präglades dagen mest av parader, picknick och mc-muller.

Presidenten begav sig även då till Arlington för att lägga en krans på på den Okände soldatens grav men krigsminnena hade bleknat efter de allt avlägsnare Andra världskriget och Koreakriget – och Vietnamkriget ville de flesta helst glömma, utom motorcyklisterna i Rolling Thunder i kampen för dem som försvunnit, MIA, eller var krigsfångar, POW.

Nu är det annorlunda. Nästan 7 000 amerikaner har dödata i Irak och Afghanistan. Eller med andra ord, lika många familjer sörjer sin döde son, dotter, bror, syster, maka, make, far eller mor.

Därtill kommer över 45 000 som sårats, synligt eller osynligt, kroppsligen eller själsligen.

Normalt välkomnar jag de upplyftande berättelserna om enskilda människoöden som är så vanliga i amerikanska medier, senast efter tornadon i Oklahoma.

Men efter de här krigen blir det för ensidigt när det så sällan handlar om de tragiska fallen. De som super eller knarkar ner sig. De som gömmer sig. De som misströstat om att hitta ett jobb efter den på sätt och vis trygga, välordnade och förutsägbara tillvaron i militären. De som blir lämnade ensamma för att partnern inte orkade trösta eller förmådde hjälpa dem som hörde explosioner i mardrömmar, sträckte sig efter vapnet eller inte kunde komma över skuldkänslor för att de lever när kamraterna är döda.

I sitt linjetal häromdagen (utskrift här) om en vändpunkt i terrorbekämpningen sa Barack Obama att krigen kostat ”betydligt mer än 1 000 miljarder dollar”. Hittills. Kalkyler (den senaste från Harvards Linda Bilmes här)  tyder på att slutliga notan hamnar på minst 4 000 miljarder dollar med veteransjukvård för flera hundra tusen av de 1,56 miljonerna soldater som tjänstgjorde i kriget.